Aftonbladet – 10 september 1853, sida 2

ring var den angenämaste för mig att antaga. och den gjorde klart för mig allt hvad sox hade synts mig mindre hedrande uti den hemlighetsfullhetsom omgaf Vivian. Jag kunde aldrig fördraga den tanken att han hade be: gått någon låg.och brottslig handling, ehun jag hade anledning tro det han hade varit öf. verdådig och felaktig. Det var naturligt at den värnlöse vandraren skulle ha indragits en sällskapskrets, hvars tvetydiga karaktel undgått att uppröra ett nygirigt sinnes och et äfventyrslystet lynnes djerfhet; men det va också naturligt, att en ädel börds vanor, ock denna tysta uppfostran som engelska gentle: men vanvligen från sjelfva vaggan få åtnjuta åtminstone skulle ha fört hans heder obefläekad genom dem alla. Den välbornes stolthet, begrepp, ja sjeliva dess fel hade bibehållit sig i full styrka — hvarföre icke äfver de bättre egenskaperna, ehuru för tillfälle qväfda? Jag kände mig tacksam för den tan ken att Vivian nu stod i begrepp att åter vända till ett element som torde rena han: sinne, — åter göra honom skicklig för den krets han tillhörde; — tacksam i hoppet at vi än en gång torde mötas och vår nuvarande halfva tillgifvenhet måhända mogna till stark och varaktig vänskap. : Det var med sådana tankar jag påföljande morgon tog min hatt för att gå stad att besöka Viviah och utforska om vi träffat der rätta ledtråden, då vi öfverraskades af det på vår port ovanliga ljudet — brefbärarens bult. ning. Min far var på museum, mia mor had stor konferens eller sluten öfverl ggning med m:re Primming rörande vår annalkande afre sa; Roland, jag och Blanche voro allena rummet. Brefvet kan icke vara till miga, sade Pi sistratus. Icke till mig heller, det är jag viss pås sade kaptenen, då pigan inträdde och veder lade honom — ty brefvet var till honom Han möttog det undrande och misstänksamt liksom Glumdealelitch tog upp Gulliver, elle som vi (om vi äro naturforskare) upptaga et