Aftonbladet – 3 september 1853, sida 3

der håret. Jag vet icke hvadförändring i min galenskap som föregick hos mig; men jag sjönk ned på mina knän och -gång på gång kyssande miniaturporträttet, utbrast jag 1 tårar. Hvilka tårar! Jag hörde icke dörren öppnas — jag såg icke en skugga smyga öfver golfvet; en lätt hand hvilade på min skuldra, den kändes darri. Jag studsade — Fanny sjelf lutade sig öfver mig! Huru är det fatt? frågade hon ömt. Hvad har händt? — er onkel — er familj — de befinna sig väl hoppas jag? Hvarföre gråter ni?s Jag kunde icke svara; men jag. utbredde handen öfver ministurporträttet, på det hon ej skulle få se hvad det var. Vill ni-icke svara? Är jag icke er vän — nästan er syster? Hör, skall jag söga till mamma ?, . Ja — ja; gå — gå.r Nej, jag vill icke gå ännu. Hvad har ni der? — hvad är det ni döljer?. Och oskuldsfullt och systerlikt fattade hennes händer uti mina, och så — och så — blef porträttet synligt! Det uppstod en dödstystnad. Jag blickade upp genom tårarna; Fanny hade vikit tillbaka några steg öch på hennes kind stod en hög rodnad, ögonen voro nedslagna. Det syntes mig som hade jag begått ett brott — som om vanära häftade vid mig, och likväl andertryckte jag — ja, Gud vare lof! jag undertryekte det rop gom pressade fram frän mitt hjerta, sor räsäde till mina läppar — Beklaga mig, ty jag älskar erl Jag undertryckte det; och endast en veklagan undföll mig — min. förlorade lyckas. qvidan! Derpå uppstigande lade jag miniaturporträttet på bordet och sade med en, som jag tror, fast röst: : Miss Trevanion, nihar varit god emot mig som en syster och derför bjöd jag en broders Jarväl åt er afbild; det är så likt er — dettalp