Aftonbladet – 1 september 1853, sida 3

Om ändamålsenlighet såsom grundregel vid byggnadsritningars Uppgörande. (Ur Tidskrift för Praktisk Byggnadskonst.) (Forts. frän gärdagsbl.) Efter upplösningen af frimurarnes mäktiga förbund bar deras konst pi ett beklagligt sätt försjunkit, i följd af den omhvälfning uti idger, som uppkom af den gamla litteraturens äterupplifvande, de italienska republikernas stegrade inflytelse på konsten och den flerahanda användning, religiösa byggnader erhöllo vid reformationen. Vi träffa här ett nytt tidskifte i byggnadskonstens historia, cch ea blick på detta samt efteriöljande tidehverf skall gifva oss nyckeln till våra närvarande brister. Kyrkogodsens indragning och förläningen deraf till lekmän skulle naturligtvis lemna dörren öppen för införandet af en märcgd oformligheter, alidenstund mänga byggvåder, som Yoro uppförda för andliga samfund, nu siulie inrättas för enskilda slägters bruk, och den ena trosbekönnelsens kyrkobyggnader anordnas för den andras bebof. Ett väldförande af ändamäölsenligheisgrundsatsen, hvilken gezomgick den ur: sprupgliga byggnadsplanen, blef häraf en nödvändig följd. Det samma gäller äfven om förvendlandet af borgar och fästen efter en fredlig tids syften. Och alldenstund det i alla tider fioces personer, som mera beundra villfarelserne hos dem, som äro öfver dem, än den anspråkslösa förträffligheten inom deras egen krets, funno de sålunda uppkomna felen talrika efterspsre uti nya byggnader af lägre otdning eller för uppkomlingsr, och de förböjdes ytterligare dessa fel gerom förbindelse med sträfpelare, som ingenting förstärkte, smätorn med målade skottgluggar, inueslutande skorstenspipsn; brösträrn, som aldrig bemanzades; vindbryggor, tom aldrig uppdrogos; löpgrafvar, för bvilka vatten var en okänd sak; föltgal ler, som aldrig nedsläpptes; och Uuppbängda vapentrofeers, som aldrig varit: med: på nägot slagfält. Stnodom, för att göra denna: löjliga efterapning af det baronliga slottet än mera pikant, fick en uppstoppad riddare i barnesk ocb bjelm, med svärd och sköld, hälla vakt på en mattbelsggd trappa. Dza italienska republikerne: rikedom och praktlyst gad sporrade deras arkitekter att stadkomma former af storhet och skönhets hvilka på ett harmoniskt sätt förenade mänga.af egendomligheterne uti så väl ansom medeltidens konst, dervid de leddes af en atuurlis förkärlek för den förstnämnda, omgifna säsom da voro af dennas sköna qvarlemningar och dväl