Aftonbladet – 1 september 1853, sida 3

ställer dem för främmande blickar; men slna itterära eller politiska meningar lemnar det relt otvunget till skärskådsnde åt hver som ielst och antager, förkastar och hyllar dem inyo med en högst märkvärdig lätthet. Ån fgudar samhillet tygelselösa passioner och sktar konsten: reglor, som brännmärkas m ;enämningen rutin, än fattar det åter smak fi let regelbundna och tillbörliga , öfver hvilket då tållas fanatiska loftal, men dessa nyckens rerolutioner kufvas alla af sanningens välde, ich sederne, som deraf beskyddas, förblifva rubbliga under det att dagens menisgar i al och skritt vexla om likt dekorationerne på n teater. Detta förhållande ger oss anledning tili den nmärkningen, att kritiken nu för tiden bör inna det ganska lätt att angripa de meningar örande sedlighetens väsende, som täfla om räldet inom litteraturen, ty kritiken vet nog, tt deasa meningar icke stödja sig på samvällets verkliga seder och behöfver säledes cke befara att, då den fäster uppmärksambeen på den försämring, som allt mer och mer er sig i sjeltva utirycksformen för bjertats sänslor och böjelser, derföre få sig påbördad ågon benägenhet att fördöma vårt århundrales seder och sinnelag, Kritiken behöfver cke frukta att få sina yttranden förvexlade ned sådana, soma härröra från förakt för samvället eller från misströstan om detsamma, ty len känner allt för väl, huru mycket samhölet ännu lifvas af det ädla och heliga i känsla ch tro, och vill viset icke uppoftra den öfrertygelsen, att menniskobjertat alldeles icke ir sämrfe nu än förr, om det ock mäsie medsifvas, att resonnementet numera är. väl mängsidigt slipadt. Derföre äro ock de förebråeler, som kritiken gör litteraturen, just riktade smot det främmande i karaktererne, som längt från att passa för vår tid icke ens tillhöra något tidehvarf, det besynnerliga i känslorna, som antingen äro för höga eller för låga tör se menniskor och det öfverdrifnå i passiorerne, som äro hjernspöken, dem bjertet ej vill vidkännas; och kritiken beklagar, att literaturen, som borde skildra det verkliga, ej vöjer sig med den försköning af dessa skilringar, hvartill den såsom konst eger full efogenhet, utan åsyftar, som det tycks, en förstörande ombildning af samhällslifvet. Vi böra akta oss att taga saken förlött, ty, fastän de meningar rörande sedlighetens väsende, som litteraturen fraraställer, icke hafva något stöd i samhällets verkliga seder, så tillhör let dock kriviken att sysselsätta sig med dem och det ur tvenne skäl, af bvilka det ena är itterärt och det andra moraliskt. Det litteröra skälet grundar sig derpå, att. im ock några bland dessa meningar kunns vidraga till det skönäs skapande, så finnes det lock deribland en mängd sädana, som förleda en att hopfuska det fula, och då kritiken, sö vidt jag får döma är förpligtad att bevisa, det utteraturen blott i det sköna kan finna sitt mål och sin fulländning, så tillhör det äfver kritiken att bekämpa de raeningar och former, som kunna villseleda litteraturen och hindra densamma att nå sin fullkomlighet: Hvad det moraliska skölet åter beträffar, så san det väl medgifvas, att en förderfvad inbillning icke alltid har den skadliga verkan, som man kunde hafva anledning att befara, och att mängden handlar bättre än den tinker och talar, men man bör icke häraf låta föreda sigtill oriktiga begrepp om de fator, varmed en osedlig litteratur hotar. Lastens skräfvel, som ofta är oskadligt nog för Bkrätlaren sjelf, är alltid olyckedigert för dem, gom stå honom nära, ty när exemplet en gång är gifvet, så skyr man ej längre att uppträda som aärold för lasten, och de välsinnade kunna så småningom förlora sitt fje förtroende, om 1e aldrig :å slippa att höra, buru det, som förr kallades det sämsta, nu utbasuneras såsom det bista. : Att ständigt skaffa en behändig ursäkt, nej avad säger jag, att ständigt bafva tillreds et utetuderadt loftal för hvarje fel, det är ju ati öfver höfvan fresta den menskliga svagheten. Af de ider, som i det föregående blifvit frameatallda skola vi nu söka att göra en kor: sammanfatining. Vår litteratur skildrar icke vårt samböllslifs verkliga tillstånd. Den skildrar blott andens aycker och inbillningar. Att angripa dagens meningar om sedlighetens vägende är således cke detsamma som att fördörna vår tids verkiga seder, ty de förra äro pägtan alldeles obezoende af de zednare, men då dessa meningar gmåningom yttra allt skadligare inflytande såväl på litteraturen, hvars alster blifva all mer och mer naturvidriga, som på den allmänna sedligheten, hvars afsky för det onda allt mer försvagas, kå är det en sedlig kritiks pligt att fästa uppmärksamheten på de falska former, som litteraturen vill påtvinga hjertats djupagte känslor, dessa känslor, som för der sanna konsten uppenbara sig i det skönas eviga former. Om ock litteraturen och sCenen numera lumpet vanställa äfven de djupaste och renaste känslor, så kan man dock alltid vara säker på att uti det oförderfvade hjertat återfinna dem uti deras ursprungliga form såsom fadersoch moderskärleken ut en faders och moders hjerta, men likvisst bör det behjertas, att den dubbla äran afdetskönas uppenbarelse i konsten och. det ädlas j sederna, endast vinnes af de nationer, hos hvilka känslornas ursprungliga renhet heligt vårdad i familjens sköte rättvist vördas af er upplyst litteratur. Pp dd HT Om ändamålsenlighet såsom grundregel vic byggnadsritningars uppgörande. (Ur Tidskrift för Praktisk Byggnadskonst.) (Forts. frän gärdagsbl.) Efter upplösningen af frimurarnes mäktiga förbunt