Aftonbladet – 1 september 1853, sida 3

lävgre det verkliga sarohällslifvet, utan blott. inbillningens skaplynne. ; . Men det är just inbillningens väsende att! sysselsätta sig med det, som icke eger någon verklighet, När inbördeskriget blodetänker det! upprörda samhället, då gör inbillningen sjelf-? mant idyller och predikar fred och dygd, menj när samhället lugnar sig och vill hvila ut, då! väckes tvärtom hos inbillningen smak för det! brottsliga. Inbillningen liknar köpraannen hos Horatius. Den prisar landets lugn, då stormen ryter, men trängtar efter vilda vågor, då skeppet redan hunnit barn. . Hvad vårt samhälle beträffar, är det icke endast denna allmänna motsägelse inom men niskoanden, som upprör detsamma, utan derjemte de ännu glödande minnena från kriget och revolutionen, smaken för det äfventyrliga ; och ledsnaden vid Jugnet, hoppet om ära och vinst, och föraktet för ett inskränkt lif; som måste förefalla odrägligare i samma mån som fädernes stora bedrifter lifligere behjertas. Det är dessa oroliga önskningar, dessa ore diga sinnesrörelser som inbillningen hopar och bopfogar till litterära verk, Härifrån kommer romanens öfverspänning, dramens hisklighet; här har man att söka ursprunget till en litteratur, som behagar vårt samhälle i samma mån mer, som dess skildringar mindre passa in på detsaroina. Fordom önskade samhället att ilitteraturen se en förskönad bild af sig sjelf, som kunde lända detsamma till efterdöme och uppmuntran; nu fikar det blott efter förströelse. För icke så läng tid tillbaka sade sambället till litteraturen: lär att känna mig för att kunna bilda och förädia mig; nu säger det: roa mig, och derföre sätter sig in billningen till verket och öfvertager allt bestyr för litteraturen, Den lyckas ieke alltid att roa publiken, roen den lyckas att fullborda .skillsmäesan mellan litteraturen och samhället, som genom olikhet i behof och böjelser allt mer och mer föras åt olika håll; samhället till sina bestyr och mödor, som dag rån dag blifva allt tråkigare, emedan konsten med-hvarje dag finner sig allt mindre hem mastadd ibland dem; litteraturen till sina verk, som blifva allt tomare och onyttigare i samma , män, som verldserfarenhet och aktgifvelse på det verkliga lifvet uti dem taga mindre del. Vanligen bidrager en annan orsak till denna öndring mellan samhället och litteraturen, som är en eä märkvärdig phas af det litterära lifvet; jag menar imitationen af främmande litIteratur. Då litteraturen börjar märka, att den åldras, tager den sig före att imitera och tror sig derigenom kunna blifva förypgrad. Men det gifves tider, då imitationen af främmande Hitteratur endast tjenar till att befordra gön:dringen mellan samhället och litteraturen. Hvad tror ni väl Britternes bittra misantropi ,tller Tyskarnes grubblande mysticism kunna hafva för inflytande på Fransmännen, som jätminstone sedan sextonde århundradet äro :;vanda vid den klarhet uti ideer och känslor, som karakteriserar dem. För att tillfredaställa ett mod eller en vurm ken man väl för ett ögonblick visa sig melankolisk och grubb: jande, men oaktadt allt bemödande kommer det att blött stanna vid ytan. Förgälfves pressar man tärar ur sina ögon och suckar ur sitt bröst, förgäfves låter man håret i vida lockar omskugga anletet för att derigenom : höja dess blekhet. Det duger blott på teatern, i romanen och kanske äfven i en eller annan boudoir, men tvärs genom all denna jämmer framblixtrar den Fransyska glädtigheten; jag ser på dessa riddare af den be.dröfliga figuren, att de blott läsa upp en utanläxa; jag hör vid deras suckar ett biljud af ironi, som alldeles icke förtjenar att kallas missljud. Den osanna sorgen och det tanklöga grubblet, som Frankrike hemtat från England och , Tyskland, användes väl i vår litteratur men kan icke få insteg i det vanliga lifvet; inbillningen öfvar sina krafter på bearbetandet af detta långods, men nationaikarakteren kan ej j fördraga det. i Jag vill visst icke neka, att ju imitationen af främmande litteratur ofta kan göra gagn, jmen allt beror af tidsförhållandena. Imitatiopen är nyttig för en ännu ung. och. saftrik jitteratur, som tillegnar sig den främmande 1 ympqvisten, införlifvar den med sig och dergenom blir skönare och mera gifvande. I denna anda imiterade Corneilte Spaniorerne, :Han gaf Cid fransysk karakter och den gjorde på vär teater ett alldeles nytt uppseende. Nog innehåller Corneilles Cid mycket, som är hera tadt från Spanien och riddartiden, men, antingen nu detta äfven tillhör Frankrike eller. ock snarare hela menskligheten, så.etrider det åtminstone alldeles icke emot den idg, som vi göra oss om en bjelte och älskare och al! drig behöfva vi taga vår tillflykt till historiska reflexioner för att begripa detsamma; hvaremot man af våra moderna teaterförfstiare tvingas att, som det heter, försätta s:g på de (handlande personernes ständpunkt och måste i minnet återkalla deras tid och seder för att kunna förlika sig med det, gom i framställningen förefaller er underligt och stötande. Således måste man först anstränga sitt minne, innan man får hoppas att kunna njuta af illusionen; men dessutom är det icke genom det för derag tid och land egendomliga, som Corneilles Spaniorer och Racines Greker och Romare behaga oss så mycket, tan genom det, gom tillhör menskligheten i allmänhet och gåledes äfven oss, så att vi i dem åter-! finna ogs sjelfva. Tanklöst försmår litteraturen i våra dagar det stöd, den hittills egt uti det verkliga lifvet, och derigenora måste äfven dess ställning blifva ganska vacklande. Det är så, jag helst vill förklara den mäörkvärdiga ombytligheten hos vär tids litterära smak, som vexlar orm hvart tionde år, så att man inom -kortare tid än ett halft århundrade sett nästan lika många litterära som politiska revolutioner. Det bör derföre icke väcka vår förundran, att samhället, som aldrig förlorar sjelfbibehållelsens instinkt, noga aktar sig att under sådana för-! hållanden rätta ecina eodar After littarntnvne na I j i