Aftonbladet – 25 augusti 1853, sida 3

ken både genom aftalets beskaffenhet och sina, i öfverensstämmelse dermed, verkställda liqvider, bland annat af fourage till sqvadronens förräd, jemte hvad i öfrigt förekommit, mäste antagas hatva egt kunskap om ofvannämnde ätgärder, samt på grund eraf och sitt tjensteförhällande till hr ryttmästaren grefve 3jörnstjerna, gjort sig med honom för förfarandet lika ansvarig; så och eburu fouraget, som under aSmnde tid till hästarne uttordrats, sedermera blifvit till förrådet ersatt och någon förlust derpå följaktlisen kronan icke tillskyndats, samt försnillning af fouriset icke heller kan, vid det i möälet upplysta för54lande, anses hafva varit äsyttad, innefatter likväl i-särden att hafva användt kronans fourage vid utolringen, en obehörig, och säsom okontrollerad, för kronans säkerhet och ersbetsmannens anseende i hög zrad äfveutyrlig inblandoing af kronans och enskildas wngelägenheter, hvarigenom hbrr Oxehufvud och Björastjerna icke mindre, än genom det tillika ädagalagda förfarandet, att till enskildt arbete hafva användt af kronan i och för dess tjenst aflönadt manskap, gjort sig skyldiga till särdeles betänkliga öfverträdelser af tjenstepligt, likasom de ock genom att hafva insatt hästarne i kronans stall brutit emot tydliga förbud; tör hvilket allt krigsfiskalsembetet anser dem förfallne till ansvar, enligt 2 kap. 13 S och 8 kap 14 Skongl. krigsartiklarne. (Forts.) (Insändt.) Koleran, i förhållande till professoren Göran Wahlenberg i Upsala, höstterminen 1834. Ea djup känsla för uppfyllandet at sina pligter utgjorde grunddraget i Wahlenbergs karaktär, och dertöre var det icke nog att han, som förelisare, aldrig inställt någon enda af sina föreläsningar, icke ens under de tider, dä han som akademiens rektor dertill var berättigad, på sätt Predikantens Minnesord utan allt slags smicker, men med full befogenhet vid hans jordfästning 1851 yttrat; ej ens den i Upsala 1834, med föga fart, gängse koleran, bragte den mannen, säsom hela det öfriga konsistoriet utur zatedern. Ocksä ansägs denna sgubbens jernflit i uppfyllandet af lärarekallet, öfver allting annat, den tiden temligen allmänt, för pedanteri, besynnerlighet, ja, tjurskallighet m. m. d. Men då man numera ser ås gtea omkastad, sä att Sverges allmännaste opinionstidning härutionan alltmer synes hylla den ofvansagde Wahlenbergska tsktiken, har en af den hädangängnes fordna lärjuogar velat fästa förnyad uppmärksamhet på detta drag af den framlidne professorens mänga egenheter, at hvilka denne, (likasom hvarje annan af samma källa härfluten) skulle vara önskvärd, om den nu för tiden och framgent ville allmänt yppa sig sä, att det upphörde att anses för aägonting besynnerligt eller ovanligt deri. Seines Fleisses darf sich Jeder rähmen, säger den idoge tysken. Då Aftonbladet d. 23 Augusti 1853, i dess ledande artikel, yttrat sig om Upsala , Universitetets tilslutande om hösten 1834, fordrar ock rättvisan att samma blad äfven anför huru den sista professorn i Linoeanska professionen, den verldsberömåe Wahlenberg ifrån denna regel gjorde ett för alla tider prisvärdt undantag, då så gäller, nu igen värdt att efierföljas vid Universitetet af hvarje lärare, ehuru det, på sin tid i allmänhet mycket dels klandrades dels ocksä olika af studerande och lärare bedömdes. Ja, insändaren känner specielt att denna Wahlenbergs handling, att, om ock ej i trots, likväl i motsats till alla andras beslut, om de offentliga föreläsningarnes afslutande, likafullt sjelf hälla dem, i mer eller mindre mon bidrog att ytterligare isolera, ja till och med söndra honom ifrån en och annan af hans få gamla vänner, så utom som icom konsistoriet. Så stor var koleraskräcken då i de höglärdes stad. Nu har man likväl der gätt ännu ett steg längre i förskräckelsen, önskande sig en befrielse från de ledsamma föreläsningarna och studentexamen derföre blott att farsoten gär om än aldrig så lindrigt, i hufvudstaden.