nom tilltala min mor cå faderligt. Men också hade jag aldrig tillförene sett honom så allvarsam och högtidlig — icke ens en enda Citation — det var otroligt: det var icke min far som talade — det var en annan menniska. Ja, jag gick ofta dit. Iord Rainsforth var en utmärkt man. Skygghet, fullkomligt utan högmod (hvilket är sällsynt) och kärlek för stilla litterära sysselsättningar, hade hindra! honom från att taga denna personliga del i det offentliga lifvet, för hvilket ban var så rikeligen utrustad; men hanz anseende för förstånd och heder, och hans personliga popularitet hade beredt honom ett icke obetydiig: inflytande, till och med, efter hvad jag tror, vid kabinetters bildande, och han hade en gårg blifvit öfvertalad att fylla en hög diplomatisk beställning utrikes, i hvilken han utan tvifvel var så eländig som en hederlig mar under några förhållanden kan blifva. Han fann nu nöje uti att draga sig tillbaka från verlden och se tillbaka derpå från sin enslighet. Lord Ramnsforth hyste stor aktning för talenten och cit varmt intresse för den ungdom som syntes honom ega den. Genom talent hade också hans familj kommit upp sig och karakteriserades i hög grad deraf. Hans stamfader, den förate pären, hade varit en utI märkt jurist; hans far hade varit utmärkt för stor vetenskaplig bildning; hans barn, Ellinor och lord Pendarvis, voro båda högeligen talentfulla. Sålunda identifierade sig familjen med snillets aristokrati och syntes obekymrad om att tiligodonjuta sina rättigheter inom rangens lägre aristokrati. J bören icke förlora dettö ar sigte under fortgången af min berättelse. ;Lady Ellinor delsede min fars smak och tänkesätt (hon var då ännu icke arftagersksa). Lord Rainsforth talade roed mig om min bana. Det var på en tid då franska revolutionen föranledde statsmännen att med någon oro se sig om för att befästa den bestående sakernas ordning genom att söka träda i förbindelse med aila af den uppväxande generationen som ådagalade förmögenheter, egnade att utöfva inflytande på sina samtida,