Aftonbladet – 25 augusti 1853, sida 1

S:4CKHOLE, der 25 Augusti. , Den påpasslighet vissa af våra välborenheter, särdeles de som äro invigde iriksdagsintrigerne, iakttaga då val ifrågakommer till någon ordförandeplatg, vore det ock blott i en sockenkommitte, för att uppsöka och ställa fram någon af de sina, förnekar sig sällan; och den beskedlighet, hvarmed de vanbördige låta sticka sig i händerna voterivgssedlar och gå deras ärenden är verkligen beundransvärd. Det finnes knappt något bushällssällsksp och ganska få hushållsgillen som icke illustreras af högvälborna eller åtminstone välborna ordförande, hvilka ofta äro ganska litet förtrogna med Jandtbrukets inotressen och behof. De flesta hypoteksföreningar, privatbsnker och brandstodsbolag hafva till ordförande i sina direktioner adelsmän, som stundom hafva allt för ringa bekantskap med affärslifvet, hvilken omständighet här och der icke varit eller kunnat vara utan inflytande på ledningen af dessa inrättningar. Denna vana eiler snarare ovana att äfven utom riksdagarne tillämpa adelns sjelfekrifvenhet till ordförareplatser och åt dem öfverlemna alla kommunala hedersposter må förefalla besynnerlig, då adeln icke kan sägas dertill företrädesvis ega några egenskaper, utan stundom inom sitt eget stånd och det i våra tider måst nöja sig med ganska medelmåttiga ordförande, men detta förhållande eger dock sin förklaringsgrund. Vid uppkomsten afhushållssällskaperna, hvilka hos oss är att anec såsom försia yitringen af ett vaknande kommunallif, var styrelsen och den administrative myndigheten här liksom i andra länder, angelägen att leda dem och hindra dem att utveckla någon sjelfverksarohet, enda vilkore? för deras uppblomstrande. Hos oss har det varit landshöfdingarne som lagt sina tunga händer på hushållssällskaperna. Ehuru reglementerne, såsom sig bör, lemns ledamöterna fritt val af ordförande, och de: i principen är alldeles olämpligt att dertil utse dem som i orterna representera högste regeripgsmskten, hafva dock landshöfdingarne nästan allestädes förstått att låta utkåra sig til ledare af dessa sällskapernes verksamhet; och det finnes godt folk, som kneppt föreställ: sig att det kan vara annorlunda. Man förebär nemligen den stora fördel gällskapern: skola hafva deraf att landshöfdingarne kunns hos regeringen understödja och gifva kraft åf deras önskningar, liksom detta icke i allt fal borde vara landshöfdingarnes skyldighet, mer man betänker icke att landshöfdingarne all för ofta missbruka sitt inflytande och hindrs sllmänt nyttiga, men för regeringen eller den sjelfva mindrebehagliga framställningar at inom eällskaperna göra sig gällande. Härpi kunde många exempel anföras. Vi känns