Aftonbladet – 24 augusti 1853, sida 3

trikt gifvande floder. Fiskarena behöfde enIdast utkasta sina nät för att vara förvissade att de kunde inhala en rik fångst. Ett nytt rum hade blifvit röjdt, hvilket befanns wvare 196 fot långt och paneladt med skulpterade stenskifvor, omkring sex fot höga. På norra sidan af detta rum funnos tvenne kolossala basreliefer af Dagon, eller guda-fisken — den : kan 8es i British Museum — och dörren, vaktad af dessa gudomligheter, förde in till! små ruva, med genomgång från det ena till det! andra, och fordom pane. ade med basreliefer, af hvilka största delen hade blifvit förs:örda. Dessa små rum voro ingenting mindre än del assyriska konungarnes arkif. Assyriernas of-. fentliga handlingar voro upptagna på taflor el. : ler cylindrar af bränd lera. Många prof der-! af, skrifver hr Layard, hbafva blifvit förda! till detta land. i På en stör sexkantig cylin-! der, som af mig blitvit skänkt till British MuI I i i I seum, finnas Asserhaddons krönikor;på en; dylik cylinder, upptäckt i jordkullen vid Nebbi: Yunus, gent emot Mosul och fordom i aflidne: öfverste Taylors värjo, finnas upptecknade åtte år af Sanheribs anneler; och på tunn-for-! made cylindrar, hvilka Jängesedan blifvit till British Museum öfverlemnade, hafva vi en dej. af samma konungs häfder. Rummen i Nineveb-palatset voro bokstafligen uppfyllda med: sådana dokumenter. De voro af olika form! och dimensioner; de största taflorna voro flats: och höllo omkring 9 tum i längd och 67, i bredd; de mindre voro något konvexa, och några voro icke mer än en tum långa, raed: endast en eller två raderz skrift. De voro kkaledes af olika sleg. Många äro historieke urkunder om krig och expeditioner; några äro: kungliga förordningar, försedda med konun-; gens, Asserhaddons sonas namn; andra innehålla listor på gudarne och ettregister på of fer rom blifvit gjorda i templen. Ett företar en tabeil öfver valören och betydelsen af vissej kilskriftsbokstäfver, uttryckt genom åtskilligs a:fabetiska tecken; ett annat meddelar en lista på de heliga dagarne i hvarje måaad; ett wedje är en kalender. Många äro beseglade med sigiller och torde, enligt Laysrds gissningar, vara lagiiga kontrakter och öfverlätelser af land. Till all lycka hafva dessa så ytterst dyrbara reliker blifvit räddade och be-: finnas redan i British Museum, Hr Layard) anmärker med rätta, att man kan icke tör högt! skatta deras värde. De lemna meaterialier till) en fullständig dechiffrering af kilskriften, till! förfullständigande af kännedomen om Aszsyriens språk och historia, och till vinnande af en tillfredsställande kunskap om det assyrieka folkets bruk, vetenskaper och litteratur. Hr Layard vädjar till myndigheterna i British Mu; Iseum och uppmanar dem att oförtöfvadt företaga offentliggörandet af dessa vigtiga dokumenter, Vi förtröeta med tillförsigt derpå att Ihans ord icke må ha yttrats förgäfves, ehuru — vi beklaga att nödgas säga det — de bufvit ställda till den minet energiska och afallmän-anda minst lifvade korpration i konungariket. År måste förflyta, såsom Layard otvun-; get medgifver, innan, äfven under de mest gynnsamma omständigheter, dessa inskriptio-; ner kunna blifva fullständigt dechiffrerade och uttolkade. Men det är af högsta vigt att ma-! terialierna, utan en enda timmas onödigt upp-: skof, komma i händerna på alla dem — och deras antal är icke stort — hvilka, vare sig i Eogland eller annorstädes, sysselsätta sig med det svåra studiet af kilskriften. i Väårdarne af vårt nationalmuseum böra ij sanning med någon tacksamhet och stolihet ihågkomma att deras land står i skuld hos! sträfsarama män i denna verid, hos en framåtskridande tidsålders praktiska sinnen, för allt hvad vi se, läsa och veta om det gamia Niniveb, Rawlinson var kadett i det ostindiska kompaniets tjenst, och då han först kopierade kilskrifts-inskriptionerna på Bitdtunklippan, så hemsände ban sina afskrifter, på det de, innan de offentliggjordes, mätte underkastas det upplysta skärskådandet af -— hvem? Professorerna i orientaliska litteraturen vid de stora universiteterna? Alldeles icke! En större auktoritet var till finnandes uti en för detta bokhållare i East India-house i London — en anspråktlös man vid namn Norris, om hvilken ingen menniska visste det minsta, men hvars stora lärdom satte honom i stånd att upptäcka, oaktadt han aldrig hade sett Biståtun-klippan, att Rawlinson, som länge vistats vid monumentet, icke med tillräcklig noggrannhet hade kopierat de orediga inskripttonerna. På East India-house-bokhållarens uppmaning jemfördej Rawlinson ånyo sin kopia med originalet, och fann att hr Norrie hade rätt. På det någon fördel skulle kunna dragas af dessa båda sjelflärda mäns lärdom, var det nödigt att en tredje skulle förse dem med materialier, på hvilka de kunde öfva sin skarpsinnighet och ihärdiga förmåga. En advokatsskrifvare kom dem till hjelp. Om Augustin Layard någonsin i sin ungdom studerade orientaliska antiqviteter, så måste det i sanning ha varit under mångahanda svårigheter han sträfvade efter lärdom på kontoret hos sin onkel, en advokati Londons City. Straxt efter sin återkomst till Mosul, i Maj månad, lät hr Layard på en flotta frakta sig utför floden till Nimrud. Äfven här hade arbetarne under hans frånvaro varit mycket flitiga. Man hade afröjt en stenläggning af stora fyrkantiga tegel, bärande den tidigare: Nimrud-konungenz vanliga påskrift; denna: gtenläggning förde till en mur af soltorkadt: tegel, öfverdraget med murbruk, hvilken vwimärkte att jag icke var allena i rummet, tröstade jag mig så godt jag kunde med hoppet I i I