Aftonbladet – 24 augusti 1853, sida 3

sat mig om hvad slags varelse det var. De torde hafva varit en tvestjert — en mycke stor tvestjertshona — en tvestjert, mycke långt kommen i det tillstånd hvari de tvestjertar önska komma som älaka sina herrar. Jag har en djup afsky för tvestjertar — jag tror fullt och fast att de krypa in i öronen. Detta är ett ämne i hvilket det är fåfängt ati srgumentera med mig på filosofiska grunder. Jag har i liflig hågkomst en berättelse som iwrs Primmins förtäljt mig. Huru ett frun. ummer under många års tid led af den pinsammagte hufvudvärk; huruledes, såsom de beter på grafstenarne, läkarnes ansträngningar voro fruktlösa; huru bon dog; huru hennes hufvud öppnades och huru man der påträffade ett helt tvestjertebol — Tvestjerta äro de afvelsammaste djur i verlden och si ömma om sin afkommal! De ligga på sins ägg liksom hönsen — och så snart ungarne blifvit födda krypa de under dem för att sökte skydd — allt mycket rörande! Må man föreställa sig ett sådant etsblissement blifvet hem mastadt på ens örontrurmhinna! Men djuret var helt visst större än en tveeijert. Det torde ha varit en Labidura, a! slägtet Forficulide — odjur hvilkas anternej hafva trettio leder! Det finnes ett species ai detta djur i England, som är oändligt större än den vanliga tvestjerten af Forficulida auriculana, men hvilken till naturforskarnes store sorg och till Försynens stora berömmelse mycket sällon påträffas. Kunde det ha vari en bålgeting? Det hade verkligen svart hufvud och stora sprötar. Jag har om möjlig ännu större fasa för bälget ngar än för tvestjertar. Två bålgetingar kunna döda en man. och tre en elfva qvartera hög vagnshöst Huru som helst. djuret hade farit sin kos. — Ja, men hverthön? Hvarthän hade jag si obetänksamt kastat det? Det torde bhafve kommit i en däll af min pattrock — eller i mina tofflor — eller, korteligen, någonstädes i de mångfaldiga tillflyktsorter för tve. stjertar och: bålgetingar som en gentleman: kdädebonad kan erbjuda. Då jag alutliger