Aftonbladet – 24 augusti 1853, sida 3

märkte att jag icke var allena i rummet, tröstade jag mig så godt jag kunde med hoppet att den icke var på mig. Jag såg efter på mattan — på pudelhunden — på stolen — ander eldskärmen. Den är non inventus. Jag var barbarisk nog att hoppas att den låg och stektes bakom den svarta kolmörjan på halstret. Jag repade mod — jag beger mig försigtigt till andra ändan af rummet. Jag tager upp min penna — jag börjar mitt kapitel, på det hela taget ganska näpet efter hvad jag skulle tro. Jag kommer just på mitt ämne, då — er — er — er — er — cr — det kräölar — det kryper. Precis, min nådiga, må samma ställe som förut! Ack, min Gud! Jag glömde all min vetenskapliga ånger öfver att icke förra gången ha undersökt dess genus, antingen det var Forficulida eller Labidura. Jag tog ett förtvifladt tag med båda händerna, någonting midt emellan stöt och slag. Odjuret är sin kos. Men åter igen, hvarthän? jag säger det detta hvarthän är en högst förfärlig fråga, det har nu, oaktadt alla mina försigtighetsmått, kommit två gånger, :och dessutom på; alldeles samma fläck — det visar en fast föresats att göra sig bekant med lokalen — att verkställa en ordentlig kolonisation på min person; det ligger något hemskt och öfvernaturligt deri. Jag försäkrar, att i hela min varelse känts ett er — cr — cr! — att det sedan dess krupit, krälat och stuckit öfver allt, och jag hemställer nu hurudant kapitel jag skall kunna skrifva efter ett sådant. — Min lilla, snälla flicka, vill du taga ljuset och se väl efter under bordet? — Det är en ä!skling! Ja, min vän, mycket svart, med tvenne born, och anlag för fetma. De herrar och damer som gjort bekantskap med Fenisiska språket veta att Belzebub, etymologiskt och entomologiskt undersökt, är ingenting mer eller mindre än Baalzebub — Jupiters-fiugano — en sinnebild af förödelsens attribut, hvilken attribut verkligen mer: eller mindre förefinnes hos alla insektsslag. Hvarföre också, såsom Mr Payne Knight anmärkt i sina undersökningar beträffande de Symboliska språ