Aftonbladet – 13 augusti 1853, sida 3

. Windischgrätz förklarade att smenniskan börjar med baronen., Hr Ridderstad är, oaktadt gina väl bekanta sympatier för det-ridderliga, mycket liberalare och tar äfven den simple adelsmannen till nåder. Friherrliga Hornerska och välborna Hjelrska familjerha äro taflang nästan enda ljusa personligheter. Baron Horner är en man, upplyst, ädel -ochfosterländsk, en typ för det bästa och redbaraste bland vår oberoende ståndpersonsklass, en samhällsdel inom hvilken vi lyckligtvis hafva att uppvisa många — både välborna och ovälorna — motstycken till-hr Ridderstads ka: raktersteckning. Horner är en utmärkt landtbrukare och har för länge sedan utdömt bränrinsbränningen ur sin hushållning, som derigenom endast vinner större blomstring ; hans person, haus familj och hans omgifning lifvas indast af sanna; ädla och upphöjda tänkesätt. Till denna onekligen vackra och sannt tecknade grupp sluter sig den fattiga högst älskvärda Hjelmska familjen, äfvenså väl tecknad efter nataren i lätta och behagliga bilder. Men så komma ekuggorna när vi nedsiiga i det ofrälse området. Brukspatron Boijer bar mördat sin far, lagmannen, när denne låg i dödskampen, på det han ej skulle för sin själasörjare yppa det bedrägliga sätt hvarpå han satt sig i besittning åf största delen af den friherrliga Hornerska örmögenheten. Brukspatron Boijer ör en af dessa hjertlösa peaningemenniskor och ångbrännare, som endast tänka på att draga den kista skillingen ur det arma folkets fickor. Jans liderliga son är uppfostrad i bränneriet och der inlärd i alla utsväfsingens ohyggligheter af den djefvulska brännmästaren Lars Persfon, som på detta sätt njuter ett fjerdedels eekela afgrundslika hämd på Boijer, genom hvars bränvin han förr i tiden fallit i elände och förstört sitt liis lycka. Denne lastbare son är förlofvad med Horners dotter, och roar sig med inbrottsstölder, skåpsupning, slagsmål med postiljoner och allahanda sådana ädla bragder, men är på samma gång en gentleman i sitt yitre och den angenämaste sällskapsman, hvilket eljest ej brukar förena. sig med skåpsuperi i en vrå af bränneriet. Denna familj är alltigenom rå, flärdfull, förderfvad och djurisk, utom frun, som också är en välboren fröken. På samma sätt skildras halfherrarne, nämndemannen och gästgifvaren. Båda ockra i sällskap med bränvinspatronen på det fattiga folkets dryckenskap, men äro dock genomträngda af detta demoniska hat mot herreklassen, som hr Ridderstad: finner utgöra grunddraget i vår allmoges lynne, detta okufliga begär att rycka ned och trampa under sina fötter det som är öfver densamma. Detta hat är svenskt till sin grund,, menar hr Ridderstad, och det var en likartad känsla som 1810 satie foten på Fersens bröst. Vi lemna åt andra domare att pröfva rättvisan af denna anklagelse, hvilken vi låta stå för hr Ridderstads räkning. Gå vi vidare i berättelsen finna vi lönkrögaren Jan Erik och hafis värda hälft, det liderliga barnhusbarnet Oimbunken — en reminiscens som det synes af Parisermysteriernas Tortillard, medåtskilliga aödiga amendementer, — samt statkarlsparet Hans och Maja och bränneridrängen Johan, eft förfärligt bränvinsstinkande sällskap, allesammans genom Boijers helvetesmaschin hemfallna åt brottet-och fördömelsen. Mot dessa afgrundagestalter bilda den af sin bustru tili nykterhet omvände statkarlen Anders och hans Kerstin, den från barndomen försupne menaf baron Horner omvände betjenten Gustaf, och den vackra Anna, hans blifvande hustru, endast glesa och svaga ljuspunkter. I denna bränvinsångande atmosfer har hr Ridderstads ovanligt starka uppfmningsförrmåga, ovanligt fruktsamma fantasi ett rikt och vidsträckt område att röra sig. Också är ingenting uteglömdt, ingen färg sparad att göra målningen af fylleriets elände så bjert och skakande som möjligt. Slagsmål, svordomar, hädelse och gudsförnekelse, rån, mord och inbrottsstölder, alla sådana fängslande tilldragelser äro hopade i en förfärande rikedom. Enadast en mälning sakna vi, den af husbebofsbränmingens eländen. Hr Ridderstad har ingen pensel att skildra den upprörande anblicken at den tankdrypande, imfyllda bondstugan, der man och hustru, tjeastfolk, barn och grannar trängas kring husbehofspannan föratt få sin tär att sätta litet smak på den usla och kraftlösa födan. Hans digra bok har ej ett blad för skildringen af den vanmakt, eller rättare det sorgliga tillbakaskridande, hvari det mindre landtbruket befinner sig och måste befinna sig så länge det är fotadt på och förbundet med privilegiet på bränvinstillverkning. Han, som rezonnerar så förnuftigt om sekadligheten af de stora brännerierna för det stora jordbruket, har intet ord till uppmuntran för de smärre jordegarne att genom. nedläggandet af de på folkets hela hemhif så djupt förderfligt inverkande småpannorna och genom odlandet af foderväxter gifva must och kraft ät sina ladugårdsprodukter och derigenom arbetsstyrka och munaterhet åt sig sjelfva, frid och tilliredsställelse åt sitt busfolk, ordning och trefnad åt sina hem. Måhända betraktar hr Ridderstad icke bränvinstillverkningen och dess förtäring i bondens eget hem såsom något ondt; kanske finger han i dess tilltedning något poetiskt och patriarkaliskt, som borde skyddas mot intränget af kapitalerna och maschinerna, liksom vissa af-vära allvarsamma statsmän förklara sig färdiga att sönderbryta den första makchin hvarpå någon skulle kunna bättre och billigare! än norrlänningen titlverka linnevaror. Eller! också har han kanske förgätit att det i Sve-! öge, — och af alla civiliserade läsder ensamt i Sverige — existerar något som kallas husbehofsbrärning. Ehvad anledningen varit till ARTER TN MEETIAN ————— EA