Aftonbladet – 6 augusti 1853, sida 3

valde sig en cigarr af bättre utseende än den hans kamrat bestod sig, och syntes lika förtrogen med tobaken som han visat sig vare med konjaken. Rask pojke den der, sir! anmärkte mr Peacock under ett af de korta andrum som hans oafbrutna sträfvan med sitt osmakliga offer lemnade honom; ,ifigentihg annnat... (puff, puff) äkta... (smack, smack) Ha... Ha... Havana... duger åt honom. Men, min Gud! mörkrets käftar hafva uppslukat dens; och ånyo tog mr Peacock sin tillflykt till fosforinrättningen. Denna gång kröntes hans tålamod och ihärdighet med framgång, och det inre af cigarren belönade med en dunkelröd gnista, som lemnade sidorna helt och hållet orörde, rökarens outtröttliga ifver. Sedan detta storverk väl var utfördt utbrast mr Peacock triumferande: sOch nu, mina gossar, hvad sägen j om ett spelparti? Vi äro re stycken — en trekarl således? Ingenting kan passa bättre, inte sannt? Efter hand som han talade uppdrog han ur sin rockficka en röd silkesnäsduk, en nyckelknippa, en nattsappa, en tandborste, en tvålask, fyra 80Cserbitar, .qvarlefvorna af en pastej, en rakknif och en kortlek. Han utvalde i högen denna sistnämnda, och återskickade dess brokiga ölje till det bottenlösa djup hvarifrån alltsamnans uppdykt, hvarefter han med tummen och pekfingret uttog knekten, lade den ofranpå det öfriga och slog kortleken med en vögtidlig gest i bordet. Ni är alltför god, men jag kan icke spela vhists, sade jag. Ni kan inte whist — ni har aldrig varit på pektaklet — ni röker inte! Säg mig då, i suds namn, unge man, sade han mejestäiskt och med en nysning, shvad iall verlden kan ni då?s Mycket förvirrad genom detta direkta spörjsnål och högeligen skamflat öfver min okunighet i dessa kardinslpunkter af menskligt fetande efter mr Peacocks åsigt, hängde jag mufvudet och såg ned. a Det är rätt, återtog mr Peacock mer väl