Aftonbladet – 6 augusti 1853, sida 3

som icke tillfredsställde något tidens kraf. Denna retelse var sträfvandet efter timlig lycka. En underbar skickelse inplantade i de visaste och erfarnaste mäns hufvuden. föreställningen om ett i jorden förborgadt ting, genom hvars päfinnande menniskan skulle komma i besittning af allt hvad som innefattas i den högre sinnlighetens lifligaste önskningar: guld, helsa och lång lefnad. Gula ger makt; utan helsa, ingen njutning, — den länga lefnaden var ett slags vederlag tör odödligheten. Dessa tre högsta vil:or för jordisk lycksalighet trodde man förenade hos de Vises sten. Elfterforskandet af den jungfruliga jorden — medlet till framställningen af den hemligbetsfulla substansa, som i de Vises eller Vetandes, hand förvandlar hvarje oädel metall till guld, hvilket sistnämnda, efter hvad man efterät trodde, begagnadt i sin högsta fullkomlighet säsom läkemedel, botar alla sjukdomar, föryngrar kroppen och förlänger lifvet: — denna efterforskning var i mer än tusen år det enda och hufvudsakliga ändamälet med alla kemiska arbeten. Föreställningen om de Vises sten, såsom ett medel att förvanala de oädla metallerna till guld, spriddes hufvudsakligen ifrån Egypten, genom araberna. Efter eröfringen af Egypten kommo araberoa i besittning at naturvetenskapliga kuuskaper, kanske ursprung igen ett arf efter en missunnsam prestkast, och fordom meddelade säsom tempelmysterier, endast tilgängliga för de inv gde. Redan Herodot och Plato bade i detta märkvärdiga land funnit undervisning och upplysning. Niohundra är före eröf ingen hade en medelpunkt för vetenskaplig verksamhet redan uppkommit i den alexandrinska akademien, och ännu vid tiden för det stora bibliotekets förbränning genom araberna. Från de arabiska högskolorna hemtade vestra Europa sträfvandet efter upptäckten af de Vises sten, och derjemte deras förräd på kemisk kunskap, samt heia deras vetenskapliga riktning. Efter mönstret a! arabernes högskolor i Cordova, Sevilla, Toledo, hvilks sedan 10:de ärhundradet besöktes af vettgiriga från alla länder, uppstodo lärosäten i Paris, Salamanca, Padua, 0. s. v.; och i öfserensstämmelse med själsodlingens dävarande fördelning blefvo de kristna andelige de ensamme innehafvarne och utdelarne af de arabiske lärdes kunskaper. Ännu i många århundra den efterät förblef de egyptiska presternas stil, hvil ken ordspråksvis omförmöäles såsom prof på det dunkla, hemlighetsfulla, bildrika, med religiösa föreställningar uppblandade, en egenhet hos alkemien. Geber, det 8:de ärhunaradets Plinius, har i sio8 skrifter meddelat ett förräd af kemisk erfarenhet, hvilket för den tiden väcker beundran; och teorierna bos 13:e ärhundradets stora naturforskare, Baco och Albert von Bollstadt (Albertus Magnus, biskop i Regensburg) kunna endast jemföras med de nyare naturfilosofiska skolornas i afseende på idrikedom och vidtomfattande naturäskådning. Okunnigheten i kemien och dess häfder är orsaken till det däraktiga öfvermod, hyarmed mången ser tillbaka på alkemiens tider; likasom det vore möjligt eliter ens tänkbart, att de kunskapsrikaste och djupsinnigaste män, och deribland en Baco af Verulam, en Spinoza, en Leidbnitz, kunnat, under loppet af ett helt ärtusende, såsom sannt anse nägonting som saknade all-grund, all rot! Måste ej tvärtom förutsättas säsom alldeles otvifvelaktigt, att föreställningen om metallernas förvandling stod i den fullkomligaste öfverensstämmelse med alla detta länga tidehvarfs iakttagelser och icke i motsägelse med nägon? Vid första steget till vetenskapernas utveckling kunde alkemisterna icke om metallernas natur hysa nägon annan föreställning, än den som de hyste; ingen annan var då antaglig eller möjlig; den var följaktligen naturlagligt nödvändig. Utan denna föreställniog skulle kemien icke uppnätt sin nuvarande ständpunkt, och för att bricga den till lifs och dit, inom 1500 eller 2000 är, skulle den, utan deras ansträngningar, nu behöfva skapas på nytt. Man ordar om de Vises sten som om en fördom; men alla våra åsigter äro fördomens ättlingar, och hvad vi i dag ans? sannt, skall kanske i morgon befinnas vara en fördom. Hvyar och en teori, sam drifver till arbete, väcker skarpsinnigheten och upprätthäller ihärdigheten, är! för vetenskapen en vinst; ty det är arbetet som leder till upptäckter. De tre Keplerska naturlagarna, hvilka gälla som grund för vär tids astronomi, hafva icke atgätt från nägon riktig föreställning om den kratt, hvilken häller planeterna inom sina banor och i rörelse, utan äro enkla resultater at experimenteringskonsten, d. v. s. af arbete. Den lifligaste inbillningskraft, det skarpaste förtänd, kan icke: påhitta en mera förmående, en på nenniskornas själ och krafter mäktigare och mer hålligt verkande tanka, än iden om de Vises sten. Den innebar samma bevekelsegrund, som förmädde usentals äfventyrare att med och efter Columbus sätta if och välfärd på spel för att upptäcka en ny verld, ch som i våra dagar drifver tusental att öfverstiga Steniga Bergen i Vestra Nordamerika, samt likfornig! sprida odling och civilisation till denna trakt på ordklotet. För att kunna förstå, att de Vises sten var ett sting, mäste, sä längt tidens hjelpmedel räckte, allt undersökas och betraktas som var tillgängligt för unlersökning och betraktande; häri ligger just den till let underbara gränsande inflytelsen af denna ide. Dess välde kunde ej brytas förr, än vetenskapen hade wunnit en viss fulländning; ärhundraden igenom, när vifvel vaknade och de arbetands svigtade under anträrgningarne, uppträdde alltid i rättan til en hemighetsfull obekant, som öfvertygade någon af tidevarfsets utmärkte och trovärdige män om det stora nästerskapets verklighet. En i vetenskapen okunnig, som gör sig mödan att ;enomläsa en enda sida i någon kemisk handbok, näste förvånas öfver den mängd särskilda fäcta som ler finnas antecknade; nästan hvart ord i ett sådant erk uttrycker ett rön, en iakttagelse. All denna erarenhet erbjöd sig icke sjelf ät betraktaren; den måte mödosamt uppletas och förvärfvas. På hvilken tändpabkt skulle vår tids kemi befinna sig utan svafelsyra, en ötver tusen är gamrmal upptäckt af alkelisterna, eller utan saltsyra, salpetersyra, ammonisk, Ikalier, de otaliga metallföreningarne, spriten, tosorn, berlinerblått! Det är ömöjligt att göra sig ett igtigt begrepp om de svärigheter, som alkemisterna ade att besegra. De uppfunno verktygen och förfa ingssätten, som behöfdes till frambringande af deras reparater; de nödgades med egna händer dana allt vad de skulle använda. Alkemien har aldrig varit nägoating annat än kevi; dess ständiga förblandning med det 16:e och 17:e rhundradets guldmakeri är den största orättvisa. land alkemisterna fanns alltid en kärna af äkta narforskare, ehuru de ofta förvillade sig i sina teoreska äsigter; hvaremot de egentliga guldkockarne berogo sig sjelfva och andra. Alkemien var vetenkapen, guldmakeriet innefattade alla kemiskt-techni(a näringsgrenar, Hvad Glauber, Böttger och Kunl ästadkommo i denna riktning, kan dristigt ställas d sidan af vårt århundrades största upptäckter. Mänga bland vår tida lockande idhåaer eunage För tI5;t—Å H mA ARA AN MA AA KR