Aftonbladet – 4 augusti 1853, sida 3

vanära. Är detta ett brott? Jag ger er mitt lif i utbyte mot min sons vanära. Behöfver mitt land ett ofter? Jag her lefvat för mitt lands öra och jag kan dö nöjd att tillfredsställa dess lagar, öfvertygad att om J klandren mig, J dock icke skola förakta mig; öfvertygad att gamma händer gom öfverlermana mig åt bödeln skola strö blommor på min graf. På detta sätt bekänner jag allt. Jag, en soldat, ser rig ikring bland ett folk af soldater, och i den stjerhas namn som strålar på mitt bröst, upptordrar jag Frankrikes fäder att döma mig la. De frikände soldaten eller gåfvo åtmingtone ett ett yttrande hvad som i vår lag kallas dråp af nödtvång. Et sorl uppstod i domsalen, hvilket inga officielia uppmaningar kunde nedtysta; hopen skuile ha burit honom i triumf till hans hus, men hans uppsyn afvisade sådana föfängligheter. Han återvände emellertid till sitt hus, och dagen derefter funno de honom död vid sidan af den vagga öfver hvilken han bade utandats sin första bön öfver sitt skuldlösa barn. Nu, fader och son, jag frågar er, fördömen J denna man?s VIII Kar. Min far gick tre hvarf upp och ned i rimmet, stadnade derpå vid kaminen, vände sig till sin bror och yttrade: Jag fördömer hans handling, Roland! Han var på det högsta endast en stolt egoist. Jag kan fatta hvarföre Brutus dräpte sina söner. Genom detta offer räddade han. sitt fädernesland! Men hvad räddades väl af denna utaf sin öfverspänning förledda stackars gubbe? Iogenting annat än bans eget namn. . Han kunde icke dyfta brottet från sin sons själ, icke vanäran från sin sons minne... Han kunde endast: tilifredsställa sin egen fåfänga, och utansatt han sjelf märkte det, lydde han vid sin handling endaströsten af den fiende som ständigt hviskar till menniskans hjerta: Frukta menniskors omdömen mer. än Guds lag!. Ack, min goda broder! fivad karakterer,, sådana gom din, mest skola vakta sig för, är icke det onda i sin afskyvärda skepnad — det är det onda i en falsk