Aftonbladet – 4 augusti 1853, sida 2

nuru; att jag var lycklig nog att tillfångataga en fransk officer af samma rang som den jag sjelf innehade — nemligen löjtnants; och det fanns så mycken öfverensstäramelse i våra känslor, att vi blefvo förtroliga vänner — den intimaste vän jag någonsin haft, min syster, atom denna kära krets. Han var en rättfram soldat, som icke blifvit väl behandlad af verlden; mena han smädade aldrig verlden och påstod att han hade fått sin lön. Aran var hans afgud och känslan för ära höll honom skadeslös för förlusten af allt annat. Vi voro båda vid denna tid frivilliga i fremmande tjenst — i den bedröfligaste af all tjenet, det borgerliga krigets — han på den ena sidan, jag på den andra, — båda måhända besvikna med afseende på den sak vi hvar för sig omfattat. Det var dessutom sågot likartadt i våra husliga förhållanden. Han hade :en son — en gosse — som var honom allt ilifvet, näst hans land och hans pligt. Äfven jag hade då en son, fastän några år yngre.s (Kaptenen höll upp ett ögonblick; vi vexlade några ögonzast, och en qväfvande känsla af smärta och tvifvel genomfor alla hans åhörare.) Det var vår vana, min bror, att tala ora dessa barn, att måla deras framtid, att jemföra våra förhoppningar: och drömmars. Vi hoppades och drömde så lika. Det behöfdes endast en helt kort tid för alstrandet af detta förtroende. Min fånge blef skickad till högqvarteret och straxt derefter utvexlad. Vi träftades icke mer förrän förlidet år. Under mitt vistande i Paris: efterfrågade jag min gamle vän och. erfor att.han bodde i R—, några mil från hufvudstaden.. Jag for attbesöka honom. Jag fann hans hus tomt och öde. Han hade just samma dag blifvit förd i fängelse, anklagad för ett förfärligt brott. Jag såg honom i:detta fängelse och erfor från hans egna läppar berättelsen om livad som tilldragit sig. Hans son hade, efter hvad han trodde, blifvit uppfödd i en hederlig mans vanor och grundsatser; och då han slutat sin uppfostran. kom-han att bo; med honom i R-—