Aftonbladet – 4 augusti 1853, sida 2

sultanen sjeli som de europeiska makterna positiva försäkringar om sin önskan att respektera ottomanniska rikets värdighet och upprättbälla dess oafbängigbet. Sådan är sakernas ställning i det ögonblick Porten erhåller officiel uvderrättelse. om ett de ryska trapperna hafva öfverskridit gränsen. Om det ryska hofvet framhärdar att på fördraget i Kainardsehi grunda sin fordran ätt de ifrågavarande religiösa privilegierna skola sanktioneras genom ett i förbällande till ryska hofvet förpligtande dokument, så är att märka att det löfte om skydd för kristna religionen och dess kyrkor, som innehälles i första deien af 7:e artikeln ef detta fördrag, är afgitvet i ellmänhet, och att man väl icke deri kan finna den grad af betydelse som Ryssland tillägger det, och längt mindre en specialitet till förmån för den grekiska kyrkan. Vare dermed huru som helst, först då den höga Porten underlåter att skydda den kristna religionen och den kristna kyrkan, borde man erinra den om förenämnde fördrag, och det är icke mindre klart att det nya andragandet icke kan vara grundadt på dessa fördrag, då den grekiskat religionens privilegier--och immuniteter blifvit af den höga Porten oktrojerade utan nägons andragande eller intervention. Det är i sjelfva verket för Porten ena hederssak att nu och för framtiden upprätthälla dem samt en pligt som dess system älögger den, och hvilken uppfylles af omsorzer för dess undersäter. De nyligen oftentliggjorda ficmaneroa, som bekräfta alla religioners privilegier och immnuaniteter, bära offentligt vittaesbörd om den höga Portens fasta beslut i detta afseende, så att det blir utom allt tvifvel att en fremmande intervention i detta afseende alldeles icke är nödvändig. Blott emsdar Ryssland, vare sig nu af hvilken anledning som helst, fattat misstankar i afseende på dessa religiösa privi legier och medan den höge kejsaren och en stor del af hans undersäter bekänna sig till den grekiska religionen, så bäfvar jen höga Porten, dertiil föranledå geaom öfvervägande af och af aktning för de vänskapliga förhällanden, som ännu ega rum mellan de bäda makteraa, icke tillbaka för beslutet att i detta afseende gifva tillfyllestgörande försäkringar. Men om en regering skulle med en annan regering ingå uteslutande förbindelser rörande rättigheter och privilegier, som hon af egen drift beviljat en af så mänga millioner, hennes myndighet underkastade, själar bestående nations kyrkor och prester, så skulle det vara att med denna regering dela sin myndighet, så vore det att omintetgöra sin egen oafhängighet. De fördrag som mellan den höga Porten ochdet ryska hofvet blifvit afslutade beträffande de bäda furstendömena, bemyndiga på intet sätt Ryssland att i dessa bäda länder inskicka trupper, och den artikel i Seneden i Balta Liman, som har afseende derpå, inskränker sig till det fall, att inre oroligheter der skulle utbryta, hvilket i närvarande ögonblick alldeles icke är händelsen. Saken förhåller sig så, att Rysslands offensiva tillgöranden i principen icke kunna annorlunda anses än säsom en krigsförklariog, som ger den höga Porten obestridlig rätt att i vederlag äfven använda militärmakt. Men den höga Porten är längt ifrån att vilja dritva sina rättigheter till det yttersta. Stark genom den rätträdighet som tjenar till rättesnöre för dess politik i förhällande till de utländska makterna, föredrager Portea att förbehålla sig dessa rättigheter, i afvaktan derpå att Ryssland skall frivilligt återvända till ett handlingssätt som står mer i öfverensstämmelse med dess förklaringar. I afsigt att aflägsna hvarje hinder för detta ätervändande inskränker sig Porten för närvarande att pro testera mot det anfall, öfver hvilket det -ostridligen har rättighet att beklaga sig.. Porten tror sig derige oom gifvit bela verlden ett nytt bevis på moderation i det system som den ifrän början uti denna angelägenhet iakttagit. Porten afhäller sig från hvarje fiendtlig handling, men den förklarar, att den på intet sätt lemnat sitt samtycke dertill att man tid efter annan läter trupper iorycka i provinserna Moldau och Walacbiet, som äro integrerande beständsdelar af det osmaniska riket, och på detta sätt betraktar dem säsom ett hus utan herre. Den protesterar säledes formligen och öppet mot denna handling. Öfvertyga! att de makter, som undertecknat fördraget af 1841, icke skola lemna sitt bifall till ett sådant anfall, har Porten till dem gjort en framställning om sakens sammanhang och afvaktar ett beväpnadt uppträdande tiil sitt försvar. Por:en upprepar slutligen att hans höghet sultanen lifvas af den ästundan att gå till mötes hvarje grundad reklamation från ryska hofvets sida, hvarpå han redan gifvit flerfaldiga bevis, och är beredd att undanrödja hvarje olägenhet i afseende på de religiösa angelägenheterna, öfver hvilken hans grekiska undersäter ännu kunna hafva att beklaga sig; att i afseende på de heliga orterna upprättelse blifvit gifven, att den fråga är löst till Rysslands tillfredsställelse, och att den höga Porten oaflåtligea erbjuder sig att sfgitva uttryckliga försäkringar för att bekräfta ett arrangement, som till alla parternas tilifredsställande blifvit vid aget. Konstaatinopel den 214 Juli 1853., vr de od