Aftonbladet – 4 augusti 1853, sida 2

HEL UC KOLL I UDUSaIDECLEL, JOTUC Ian acm in i kyrkan och gaf dem nattvarden. De voro omvände. Några veckor derefter, tillägger hr Leduc. mottog den lyckliga presten som tillvägabragt omvändelsen en orden tillika med en försäkran om kejsarens välbehag. Utländska tidningar meddela Portens protest mot occupationen af Donaufurstendömena. Denna handling har föijande lydelse: Den höga Porten har nyss officielt inhemtat att den ryska armeen ötverskridit Pruthströmmen och ryckt in i Moldau i afsigt att äfven besätta Wallachiet. Denna rörelse, som utan Portens deltagande är utsträckt öfver en integrerande del af dess välde, mäste förorsaka Porten lika mycket ledsnad som öfver raskning. Det är Porten smärtsamt att se. dessa laglydiga och lugra länders befolkning utsatt för alla tillfälligheterna af en militärisk besättning. Det faller Porten svärt att förlika ett sädant angrepp med de fredliga förklaringar och vänskapliga försäkringar som Petersburgska kabinettet så ofta upprepat. Det faller sig ännu svärare att ej falla i förundran öfver en operation som gör inträng på de i fördraget af 1841 uttalade grundsatser. På samma gäng den höga Porten ger ett uttryck ät de känslor som denna tilldragelse hos honom uppväckt, kan den icke munderläta att ställa några omständigheter i deras rätta ljus, ur hvilka hans kejserliga majestäts ministrar fåfängt bemödat sig att draga den slutsats som deras kärlek till rättvisan och freden gör för dem önskvärd. De underhandlingar som i öfverensstämmelse härmed öppnades med furst Menschikoff inskränkte sig till en början till de punkter, hvilka voro behäftade med svärigheter i afseende på frägan om de heliga orterna, och de stridigheter som utgjorde huivudföremälet för desamma fingo ofördröjligen en lösning, som var egnad att tillfredsställa alla de deri intresserade. Vi hafra utom dess gifvit vårt samtycke till uppbyggandet af en kyrka och ett hospital i Jerusalem för ryssarnes enskilda tjenst, äfvensom koncessioner till förmän för prester och pilgrimer at denna nation Jikaså litet blifvit förvägrade. Efter det lyckliga afslutandet utaf den del af underhandlingarne som hade afseende på den enda ostensibla anledningen till furst Menschikoffs utomordentliga mission, har denna ambassadör bemödat sig ati med den aldra häftigaste uppfordring genomdrifva antagandet af ett annat pästäende, hvars följder, i fall H. M. Sultanens regering lemnat det gehör, ofelbart skulle hafva tillfogat rikets intressen svära skador och för vådor utsatt de rättigheter, hvilka äro denna regerings ära och grundvalar. Man har af de officiela meddelanden, som den höga Porten på rätt tid och ort gjort de höga makterna, inhemtat att densamma icke drager i betänkande att gifva tillfyllestgörande försäkringar, som äro egnade att undanrödja alla tvifvelsmål, hvilka noterna hafva framkallat i afseende på de rättigheter, andliga privilegier och öfriga dermed sammanhängande immuniteter, hvaraf de grekiska kyrkorna och grekiska presterna å H. M. sultanens sida finna sig i besitt ving. Längt ifrån att tänka på ätertagandet utaf någon del af dessa privilegier eller ens vilja i minsta män inskränka deras häfdvunna begagnande, räknar sig hans kejserliga majestät ti!l berömmelse att offentligt bekräfta dem, och trogen rättvisans och nådens grundsatser befästa dem mot hvarje inskränkning, medelst en med hans höga hatti-scherif beklädd firman, som blifvit bragt till alla vänskapligt sinnade regeringars kännedom. Under sädana omständigheteri vore det ett onyttigt bemödande att belasta dennal fråga med ett bopande af enskildheter. Det är nog att här konstatera att å ena sidan ryska ambassadörens fordran, trots några modifikationer, vare sig il uttrycken eller formen, slutligen förblef oantaglig utur de redan förut utvecklade grunderna, under det densammma å andra sidan icke bar någon verklig grund mera till följe af de högtidliga garantier, hvilkas af suveränen sjelf äro fivilligt gifna i bela verldens äsyn. Dessa obestridliga fakta äro tillräckliga för att befria den höga Porten från hvarje förbindelse att ännu vidare urskulda sig i frågan om de religiösa privilegierna. Det är alldeles ögonskenoligt att en suverän stats oafhängighet är tillintetgjord i samma stund som det ej längre hör till dess attributer, att utan att utsätta sig för förolämpning tillbakavisa en fordran, till hvilken fördragen icke gifva någon föranledning, och hvars antagande på samma gäng vore en onödighet, i hvad som beträftar dess ostensibla föranledning, och likaså förödmjukande som skadebringande för den höga intresserade som nekar att derpå ingå. Ieke desto mindre afstär den höga Porten på intet vis från sin vänskapliga och alldeles uppriktiga ästun dan att icke allenast pä det sorgfälligaste uppfylla alla sina förpligtelser mot Ryssland, utan också att derutöfver gifva Ryssland hvilket nytt bevis som helst på sina. vänskapliga tänkesätt, som låter förena sig med dess heliga suveränitetsrättigheter och med dess rikes ära och välfärd: Den höga Porten är städse beredd att upprepa del. försäkringar som äro uttalade i dess skrifvelse af den ,, Juni, hvilken afläts såsom svar på h. exc. grefve Nesselrodes not af den 19 Maj gamla stilen, och Porten är äfven i detta ögonblick benägen att, i händelse man vill gå in på en uppgörelse som är egnad att tillfredsställa ryska hofvet utan att göra inträng på H. M. Sultanens heliga rättigheter, skicka en ambassadör till S:t Petersburg för att i öfverensstämmelse med det ryska kabinettet utfinna medel att appnä dette ändamäl. 4 Hvad angår det ställe i hans excellens greive Nesselrodes skrifvelse som angär en eventuel invasion på det ottomaniska omrädet, så har den höga Porten redan förklarat det den dervid ingalunda kan låta bero; och dä denna skrifvelse tillika med ottomaniska ministörens svar genast blifvit meddeladt de makter som undertecknat 1841 års fördrag, så är det uppenbarligen onyttigt att i detalj utbreda sig öfver en så smärtsam fräga. I följt af dessa förhällanden och stödd på dessa grunder hade H. Maj:ts ;regering anledning hoppas slutligen se erkände de grundade motiver som hon aldrig hade upphört att göra gällande för att rättfärdiga sin vägran, den omöjlighet hvarihon befann sig att sådant bevilja, och den uppriktiga önskan hon vid flera tillfällen uttryckt att se de hjertliga förhällanderna mellan de bäda höga parternaäterställd, och; att det ryska hofvet måtte äbyo komma till billigare tänkesätt emot henne. Den höga Porten ser sig med så mycket större smärta dårad i dessa förhoppningar, som kejsarens af Ryssland utmärkta egenskaper, hans! kända moderation och rätträdighet icke tilläta henne! förutsätta det H. Maj:t kunde vara i ständ att fota sina anspråk på nägra andra grundvalar än förnuftets! och rättvisans, och dä han helt nyligen gifvit såväl SNR RTR LETA IRENE TITTA RR EK RATTAT huru; att jag var lycklig nog att tillfångataga en fransk officer af samma rang som den jag sjelf innehade — nemligen löjtnants; och det