Aftonbladet – 3 augusti 1853, sida 3

MUNTACKNAL BAR INNnehellet 1Dgalusda anses. At boken är torr, kan icke aomärkas säsom fel. Torra äro de flesta skolböcker, och en geografisk lärobok kan svårligen annorlunda vara. Lärarens muntliga föredrag kan lifva det nakna factum. Skulle läroboken genom en utförligare framställning göra detta, sä blefve omfånget sådant, att dess begagnznade såsom skolbok ej kunde komma i fråga. Insändaren är öfvertygad, att hr Thomåes arbeten äfven i detta fall motsvara billiga anspråk. Säsom en förtjenst hos dem bör äfven anmärkas författarens omsorg att skilja det egentligen geografiska elementet ifrån topografien, så att icke det förra uppoffras för det sednare, den fysiska geografien för den politiska. Den förra är dock grundläggnivgen för allt geografiskt studium, och blott genom att egna densamma en tillbörlig uppmärksamhet kan läroboken motsvara den geografiska setenskapens fordringar. Detta har, sä vidt insändaren kan bedöma, raed framgång skett i dessa böcker. Den systematiska uppställningen och de vid slutet af hufvudafdelningarns apbringade öfversigternar synas insändaren böra betydligt bidraga att göra hr Thomå6es arbeten brukbara. Insändaren vägar derföre ense dem ganska lämpliga i och för de gesgrafiska elementarstudierna. W. E. 8. Ett Olifblad för folket. Af Elihu Buarrit. Slagfältet och lägret. Att inskränka vår uppmärksamhet tili antalet af de slagne skulle gifva oss ett högst ofullständigt begrepp om svärdets härjningar. Deras lott, hvilka ögonblickligen omkomma, skulle, om man afser från den religiösa synpunkten, kusna anses jemförelsevis lycklig. emedan de äro befriade från dessa förfärliga sjukdomar och dessa långsamma lidanden, bvilka andra äro underkastade. Vi kunna icke se en varelse omkommea, vore det än en fremling eler en fiende, utan att finna oss djupt rörda, utan att af medlidande finna oss drifna att egna honom allt det bistånd som står i vår makt. Hvarje spår till bitterhet utplånas ögonblickligen, hvsrje annan rörelse gifver vika för ömkan och fasa. I dessa yttersta stunder ibågkomma vi endast den vördnad och den ömhet vi äro skyldige vår medmenniska. Hvilket skådespel måste icke derföre ett slagfält erbjuda, der tusendetals menniskor lemnas utan bistånd och utan deltagande, med sina sår öppna för den genomträngande luften, medan det utflytande blodei stelnar och binder dera vid jorden midt ibland bästarnes trampningar och en rasande fiendes skymfningar! Om de sparas af fiendens menekligbet och bortföras från fältet, så är det endast en förlängning af deras lidanden. Fortskaffade på obeqväma fordon, ofta till aflägsna ställen, inbygas de i ilia anordnade mottagningsrum för sårade och sjuka, der mångfalden af lidanden trotsar alla menniskokärlekens och skicklighetens ansträngningar och gör det omöjligt att åt hvar och en egna den uppmärksamhet hvaraf han är i behof. Långt ifrån sina fädernehem ha de der inga vänskapens omsorger, ingen välkänd röst, ingen maka, ingen moder eller syster för att mildra deras lidanden, släcka deras törst eller tillsluta deras ögon i döden. Olycklige man! och du släpas till din graf utan att någon frågar efter dig, utan att någon bekymrar sig om dig, och ingen vänlig tår gjutes för dins lidanden eller blandas med ditt stoft! Vi måste likväl ihågkomma, att liksom det är en högst ringa del af militärlifvet som tillbringas i aktiv strid, så är det äfven en högst ringa del af dess eländen som måste härledas från denna källa. Långt flera förtäras af overksamhetens rost än af svärdets egg. Inskränkta till en kvoapp och ohelsosam föda, utsatte för osundt klimat, utmattade genom tröttande marscher och ständigt aliarm, utgör deras lif ett oafbrutet skådespel af mödor och faror. De blifva förtrogna med hunger, köld och vakor. Hopade i hospitaler och fängelser spridas smittor i deras leder, till den grad att sjukdomarnes hörjningar öfvergå fiendens. RosgrTt Har.