Aftonbladet – 3 augusti 1853, sida 3

att icke vara högmodig. Om du plockat af bonom alla hans fjädrar, skulle dul ändå icke ha kunnat upptäcka något annat än dufvan. Min far var trög och lugn, min onkei lättrörd och eldig; min far resonnerade, min onkel fantiserade; min far hade sällan orätt, min onkel aldrig fullkomligt rätt; men, såsom min far en gång sade om honom, Roland loverar så länge kring busken, tills han får fram den fågel vi sökte. Han har aldrig orätt utan att göra klart för oss hvad som är rätt., Allt hos min onkel var hårdt, skrofligt och kantigt; hos min far var allting mildt, poleradt och afrundadt i naturligt behag. Min onkels karakter kastade kring sig en mångfald af skuggor likt en götisk byggnad under en nordisk himmel. Min far gtod klar i ljuset zom ett grekiskt tempel i söderns middagssol. Min onkels höga, krökta drag, bronterade hy, hans ögas snabba eld, och öfverläppen med sina ständiga ryckningar, utgjorde en märklig kontrast mot min fars fina profil, lugna, tanspridda blick, och den ljufhet som alltid hvilade öfver bang fundersamma leende. Rolands panna var särdeles hög och slöt sig spetsig uppåt, i den punkt der frenologerna placera vördnadsorganen, men den var smal och djupt fårad. Auvgustines var kanske lika hög, men hans mjuka, silkeslena hår föll I ovårdade vågor ned deröfver — döljande dess höjd, men icke dess stora bredd — bvarpå icke en enda skrynkla var synlig. Och likväl, allt detta oaktadt, fanns ett starkt slögttycke mellan de tvenne bröderna. Då någon mildare känsla öfverväldigade Roland, så igenkände man hos honom belt och bållet Augustines uppsyn; då någon bögre rörelse lifvade min far, skulle man ha kunnat taga honom för Roland. Jag har sedermera ofta, på grund af den större menniskokännedom som lifvet skänkt mig, för mig