Aftonbladet – 23 juli 1853, sida 3

Denna betraktelse, hvilken jag äfven sett sTimes göra, framställer sig ovilkorligen för hvar och en. Hvad skall man slutligen säga om den sällsamma idgen att på Frankrike och England vältra ansvaret för furstendömenas besättande af czarens trupper? Ja verkligen! Det är Frankrike och England som, genom att förena sina flottor på denna sidan Dardanellerna, då czaren enligt sin egen förklaring gick att låta sina trupper öfverskrida Pruth, det är Frankrike och England som äro orsaken till att han gått öfver denna flod! Man tror sig . sanning drömma; och ehuru diplomatiens annaler vant oss vid framställningar, i hvilka redbarhet och sanning icke alltid varit de förherrskande egenskaperna, så betviflar jag dock att de hafva att förete många sådana som i detta afseende kunna jemföras med det andra af de från ryska statskansliet emanerande dokumenterna. Allt detta uppfattar man ganska tydligt i Paris, och hr de Girardin har med rätta kunnat säga i la Presse att det icke längre är frågan om att utröna antingen Ryssland eller Turkiet har rätten på sin sida, Ljuset är i denna punkt så klart att man kan bränna ögonen dervid. Och emedlertid tror man ännu på fred! Det ligger i allmänna medvetandet en aktningsvärd och nästan oöfvervinnerlig motvilja att tro, det ett utan verkligt motiv framkastadt och på förhand tillfredsstäldt anspråk, åt hvilket det ej lyckats att gifva någon dräglig färg ens för fintligheten hos det kabinett som framställt det, det existerar, säger jag, en allmän motvilja att tro det ett dylikt anspråk, så ryskt det än må vara, skall midt i nittonde seklet sätta Euroga i låga. Det synes mig vara isynnerhet denna samvetsgranna känsla som man får tillskrifva den envisa tron på en fredlig utgång. Hvad mig angår, så tror också jag på en sådan utgång, men ni vet på hvad sätt. Jag tror derpå, emedan det fordrades ingenting mindre än en energisk och högt uttalad endrägt mellan alla kabinetterna för att förmå czaren att rygga tillbaka, och då denna endrägt, på förhand underminerad genom Rysslands inflytande på Österrike, icke uppenbarat sig i någon nog bestämd karakter, så är det anledning förmoda att man antingen helt och hållet eller i det allra närmaste skall gifva vika för Ryssland. I betraktande af Österrikes svaga och vacklande hållning är detta ett alltför sannolikt resultat, och om så blir, så kommer framtiden, jag är viss derpå, att lära Österrike hvilket oberäkneligt fel det begått år 1853. Allt detta gagnar eljest förträffligt demokratiens sak. Om konungarne icke tjena att upprätthålla Rättvisan i verlden, så vet jag i sanning icke hvartill de tjena. Ni känner för öfrigt den olika uppfattning af krisen som uppenbarat sig i våra tidningar så officiella som halfofficella och oberoende. Emedlertid rotfästar sig i vissa kretsar den föreställningen att Rysslands handlingssätt har ett anti-Napoleoniskt, ett legitimitiskt syftemål. Det är detta som lugnar många sinnen. Behöfver jag väl tilläga det alla affärer lida af det närvarande tillståndet. Det kan omöjligt vara annorlunda, och detta i förening med de höga priserna på allting gör ställningen svår och hotande. Jag borde till sluts yttra några ord rörande det tillämnade attentatet mot kejsarens person vid Opera-Comique; men det hvilar öfver hela denna sak ett så hemlig:hetsfullt dunkel, att jag svårligen skulie kunna berätta er något annat än sådana rykten som tvifvelsutan på annan väg redan kommit till er kunskap. Det synes vara regeringens afsigt att göra så litet buller som möjligt af dessa bedröfliga anslag. Om hvad som förekommit vid de hållna undersökningarna har ännu ingenting spridt sig till allmänhetens kunskap.