Aftonbladet – 23 juli 1853, sida 2

sig köksträdgården, afskiljd genom spalierer, hvilka lemnade de skönaste äpplen hela trakten hade att uppvisa, och afdelad genom trenne slingrande sandgångar, af hvilka den yttersta begränsades af en mur, på hvilken, enär den låg rakt mot söder, persikor och päron tidigt solade sig i all sin ljufhet. Denna gång var förbehållen min far. Under vackra dagar pläyade han der vandra fram och åter med boken i hand, ofta stadnande för att nedskrifva någon blyertsanmärkning, gestikulera eller tala för sig sjelf. Och fanns han icke i sin stulerkammare, så kunde min mor alltid vara viss att finna honom på denna plats. Vid dessa oromenader, såsom han kallade dem, hade han vanligen en följeslagare, hvilken var så sällsam att jag befarar att mötas med ett misstroget och Re löje då jag omtalar det. Emelertid försäkrar och bedyrar jag, att det är verkligen sannt, och icke någon uppfinning af en öfverdrifvande romanförfattare. Det hände en dag att mrs Caxton hade lyckats öfvertala mr Caxton att åtfölja henne till marknaden. Under vägen passerade de en grön fläck, der några små pojkar höllo på att stena till döds en halt anka. Det synes som hade ankan blifvit köpt på marknaden och det: efteråt upptäckts att hon icke blott var halt, utan äfven hade dålig matsmältning; kanske hade hon förtärt nögot ogräs som icke bekom henne väl, stackars kräk. Vare härmed huru som helst, nog af att husmodren förklarat det ankan ieke dugde till någonting; och på barnens begäran hade den blifvit öfverlemnad åt dem till en liten oskyldig förströelse och för att få dem ur vägen. Min mor förklarade att hon aldrig tillförene sett sin herre och man till den grad uppretad. Han jagade bort pojkbytingarna, befriade antog henne med sig hem, satte henne i en korg framför elden, matade henne och