Aftonbladet – 23 juli 1853, sida 2

tare mån, an saäsom Dnr v. Cartmansdort Ioree! slagit. Vi tro för vår del, att den behandling, som läroverksangelägenheterna gedermera undergått, tillräckligt har ådagalagt, att det! tvärtom hade varit vida lämpligare och framför allt gagneligare, om statsutskottets mera bestämda förslag hade blifvit antaget, och vi hoppas att ständerna äfven häraf skola lära sig att en annan gång vara försigtigare vid nya anslags beviljande. Men man ser äfven af ofvanstående yttrande, hurusom hr Gripenstedt, åtminstone ännu på den tiden, bestämdt försvarade ständernas rättighet att fästa vilkor vid beviljandet af anslag äfven för sådana inrättningar, hvilkas ordnande beror af regeringsmakten. Vi tro för vår del, att ifrågavarande ständernas rätt lika litet kan bestridas, som regeringens rätt att! afslå vilkoret, om det synes henne oantagligt, förutsatt nemligen att hon då äfven afstår ifrån användandet af det anslag, vid hvars beviljande vilkoret var fästadt. Men när, såsom i detta fall, regeringen hållit det endast vilkorligen beviljade anslaget till godo, äro ständerna äfven otvifvelaktigt berättigade att se till, buru deras vid beviljandet fästade vilkor blifvit iakttagna. Då ständerna vid 1844—45 års riksdag uttalade sig för lärdomsoch apologistskolornas förening såväl sinsemellan som med gyra-: naxierna, var det ännu endast en önskan, som de uttryckte. Hvad de vid riksdagen 1847— 48 i denna fråga antogo, hade till en början namn af grunder och vilkor för de då beviljade nya anslagens användande, men måste anses hafva fått kraft och verkan af beslut i samma stund regeringen använde anslagen och derigenom tillkännagaf sig hafva godkänt vilkoren, utan hvilkas antagande hon icke varit berättigad att tillegna sig de förra. Det är sannt, att bland dessa grunder och vilkor icke förekom något uttryckligt stadgande om skolornas förening och om befrielse från läsning af de gamla språken. Men orsaken härtill var icke, att ständerna hade ändrat den åsigt, som de redan vid den förra riksdagen hade i detta afseende uttryckt, utan helt enkelt den, att regeringen genom den vid riksdagens början aflåtna kungliga propositionen uttryckligen förklarade, att Kongl. Maj:t redan hade godkänt hufvudgrunderna af dåvarande statsrådet Silfverstolpes förslag, så vidt de afsågo lärdomsoch apologistskolornas sammanslående och förening med gymnasium samt rättigheten till valfriket i vissa läroämnen. Om ständerna efter ett så uttryckligt tillkännagifvande, att regeringen redan hade gått deras vid den förra riksdagen uttryckta önskan till mötes, skulle bland sina grunder och vilkor hafva upptagit äfven dessa punkter, så hade detta under dåvarande omständigheter uppenbarligen icke allenast måst förefalla öfverflödigt och onödigt, eftersom den saken redan förklarats vara afgjord, utan till och med på visst sätt sårande för regeringen, såsom uttryckande ett misstroende till hennes pålitlighet, hvaraf hon icke ännu då vid behandlingen af dessa frågor hade gjort sig förtjent. Hela öfverläggningen om detta ärende vid 1847—48 års riksdag visar på det bestämdaste, att de nya anslagen för elementarläroverken beviljades endast under den förutsättning, att regeringens nämnda tillkännagifvande i den kungliga propositionen vore att anse sårom kungsord i den mening svenska folket varit vänt att fästa vid detta ord. Också tycktes regeringen sjelf till en början fatta saken på samma sätt, då det förut omförmälda kungl. cirkuläret af den 6 Juli 1849 bekräftade den försäkran, som i detta afseende hade gifvits ständerna, och anbefallde läroverkens förändring i enlighet dermed. Ty ehuru ständerna icke bland sina grunder och vilkor uttryckligen hade upptagit nämnde punkIter, upptogos de likväl uti nämnde cirkulär laf regeringen såsom hörande till verkställigheten af den af Kongl. Maj:t redan förut belslutade och af Rikets Ständer afsedda jJförändring af elementarläroverkens. Något ytterligare bevis torde i detta afseende ej behöfvas. Skall regeringen nu upphäfva eller mdtverka hvad som under sådana omständigheter blifvit Ibegärdt, beslutadt, utlofvadt, vid anslagens beviljande afseddt, och omsider redan till verkställighet anbefalldt? Vi få se.