Aftonbladet – 23 juli 1853, sida 2

ning af latinska, grekiska och hebreiska språkenta hädanefter medgifvas åt de lärjungar, som med bifall af föräldrar eller. målsmän icke önska attli af undervisning i dessa ämnen sig begagnar, saratlu att lärdomsoch apologistskola böra förenas tillltv ett läroverk; men äfven att till detta sednårfelfc stadgande fogades det af ständerna sjelfva tillb en viss grad föranledda sväfvande uttrycket:h shvari meddelas, i alla dem tillhörande ämnen,si och med ofvan medgifna valfrihet, så fullständig undervisning, som läroverkets omfång medgifver.n Vi säga, att detta uttryck endast till en viss grad var föranledt af ständerna. Ty det bör icke undgå anmärkning, att det ofvannämnda af ständerna efter omröstning begagnade svagare uttrycket hos regeringen blef ytterligare försvagadt, för att icke säga förvridet, genom utelemnande af orden wi de till allmän medborgerlig bildning hörande ämnen och dessas utbyte mot orden xi alla dem (lärdomsoch apologistskolor) tillkörande fimnen. Hvem inser icke, hvilken vigtig skillnad ligger emellan dessa olika uttryck? För att upplysa detta genom ett exempel, må det vara tillräckligt att blott erinra, hurusom t. ex. ingen lärer bestrida, att det ju hör till allmän medborgerlig bildning att kunna sitt modersmål, och att undervisning deruti måste anses vara inbegripen bland de ämnen, som ständerna fordrade; men. detta ämne, så nödvändigt det än är, finnes icke uti den ännu gällande skolordningen upptaget bland: de våra lärdomsoch apologistskolor tillhörande, och kan således icke heller anses hafva blifvit mera än förr påbjudet genom de anförda uttrycken i regeringens cirkulär, som dock skulle bringa ständernas beslut till verkställighet. Härigenom, såväl gom genom den obestämda frasen om hvad läroverkets omfång medgifvers, hvilken ännu i denna stund icke blifvit genom någon sednare författning närmare förklarad; blef ett tillfälle lemnadt att mer eller mindre öppet kringgå ständernas ändamål med de nya anslagens beviljande, nemligen beredandet inom. alla elementarläroverk af en fullständigare undervisning i de ämnen, som anses företrädesvis höra till en allmän medborgerlig bildning, äfven för sådana lärjungar, som icke läsa de gamla språken. Ej heller försummade man att begagna detta tillfälle. Det torde vara tillräckligt att såsom bevis härpå anföra, hurusom man vid åtskilliga skolor dels lagt allehanda svårigheter i vägen för lärjungarne att erhålla befrielse från läsningen af de gamla språken, dels underlåtit att åt de lärjungar, som ändå begära och erhålla sådan befrielse, bereda någon särskild för dem passande undervisning i andra ämnen under de icke få lärotimmar, då de öfriga läsa latin och och grekiska, o. s. v. Huruvida regeringen på detta sätt, oaktadt den mängd af duplikantarfvoden m. m., hvartill de betydliga anslagen blifvit medtagne, synnerligen befordrat ständernas verkliga afsigter med dessa anslag, lärer väl rikets ständer sjelfve i sinom tid komma att närmare undersöka. En fråga, som man i sammanhang härmed ll hört uppkastas, är den, huruvida, dä läroverkens organisation ansetts höra till den sg. k. ekonomiska lagstiftning, som är uteslutande beroende af regeringen, ständerna egde eller Jega rätt att ens fästa några vilkor vid de anslag, som för detta ändamål beviljas. Det synes vara tillräckligt att i detta afseende höra, hvad en af Konungens nuvarande rådgifvare härom yttrat. Då statsutskottets ofvannämnda utlåtande diskuterades på riddarhuset, och sedan hr v;, Hartmansdorff hade der framställt sitt jerokningsförslag, yttrade hr Gripenstedt, vid den riksdagen sjelf äfven ledamot af statsutskottet, bland annat följande: Då ätskilliga talare här yttrat den sats, att ständerna ieke hafva rätt att bifoga nägra vilkor vid sådana anslag soma omfatta organisationsfrågor, sä anse; jag mig pligtig förklara, det jag anser ständerna hafva denna rätt. Jag tror likväl, att de icke ofta böra begagna densamma, att det icke är lämpligt; men att det är deras rättighet det mäste jag erkän-l. na. Jag anser nemligen, att ett sådant vilkor, framstäldt af den statsmakt, som eger att bevilja anslaget, betyder, sä vida vilkoret afviker från en konungens proposition, ingenting annat, än att ständerna hafva afslagit den kongl. propositionen, men beviljat ett anslag för ett annat ändamäl, som är uttryckt medelst detta vilkor. Således, i det fall, att ständerna medelst vidfogande af ett sädant vilkor, afslä ett anslag för sådana skolor, som Kongl. Maj:t föreslagit, men deremot bevilja medlen för sädane skolor, som de medelst vilkoret specificerat, kan jag icke finna, att ständerna öfverträdt sina rättigheter. Jag får änyo erinra, att jag derjemte tror, att ständerna ej böra ingä i sådana speciella organisationsfrågor, ty de äro dertill föga vuxne, utan af en tanka att vinna ett godt mäl böra öfrerlemna detta ät Kgl. Maj:t. Jag tror jemväl med tillämpning på den punkt, hvarom nu är fråga, att den bestämmelse, som har blifvit föreslagen, icke går för längt, dä den egentligen icke: uttrycker annat, än att de skolor, för hvilka ständerna vilja göra detta betydliga anslag, skola vara af den Dbeskaftenhet, att landets barn der ega tillgång på en undervisning, som är mera generel, eller medborgerlig, såsom man kallar den, än den varit förut. Om icke en sädan bestämmelse meddelas, så är det min öfvertygelse, att mänga, som skulle vilja bifalla anslaget till detta ändamäl, icke vilja bevilja en skilling, då de tro, att dermed ingen förändring göres uti undervisningsverket, utan endast en personlig tillökning i lönevilkoren: Jag tror således att rikets ständer ega rättighet att här göra en bestämmelse och att de äfven böra göra den iså motto, som hr v. Hartmansdorft föreslagit, ty att utsträcka den ända till hvad statsutskottet föreslagit, vore för långt gänget, enär ständerne skulle derigenom ingå i en punkt, som tillhör sjelfva: skolordningen; men i de allmänna ördalag, som hr v. Hartmansdorff föreslagit, och som likväl uttrycka meningen med detta anslag, tror jag vilkoret vara nyttigt och nödvändigt för att vinna rikets ständers bifall i förstärkta statsutskottet, dit denna anslagsfråga formodligen kommerl att slutligen hänskjutas. i . Man ser att hr Gripenstedt, ehuru försvarande ständernas rätt, likväl icke ansåg lämp-l: ligt, att de i afseende på den ifrågavarandel punkten skulle begagna denna rätt i vidsträckTR an nn nn rm ÖR Dn RO BN Hj lt NPR 8 0 SR TR RK PR KP FE AS AN RN PEN pp — OR —t— — fe sek ke 3 BÅL BK LÄ NAR SraliarerR I