Aftonbladet – 2 juli 1853, sida 3

stånd. Men ett riddarhus, sammansatt af det hvilande förslaget, skulle lagligen kunna trottsa bäde konung och folk, samt framkalla ett adelsvälde, hvilket vore ingen bit bättre utan snarare sämre än en-j! väldet. — Talaren hemställde vidare, huruvida hr Uhr : verkligen ansäge sannolikt att det hvilande förslaget : nägonsin skulle kunna genomföras med de förändrin-j gar hr Uhr förespeglat och dem förslagets uppbofsmän godkänt. Genom dessa ändringar skulle, bland; annat, bondeständet förstärkas till 100 ledamöter,: hvaremot presteständet skulle minskas till 55 och bor-: gareståndet till 70. Hade hr Uhr glömt den split-: tring som sistl riksdag framkallades emellan borgare-: och bondeständen genom den af den fyndige Strindlund, med biträde af presidenten Skogman och andra; författade motionen; samt hurusom fruktan för ett ;bonde-regemente sedan begynt spöka äfven i borsareståndet. Talaren fruktade ej ett sådant — ochi: med ögonen fästade på Norges sä ofta öfverklagade bonderegemente, trodde han ingen behöfva frusta detta spöke —; men han hemställde huruvida detli vore sannolikt att de öfriga stånden, när en sådanl: fruktan förefanns eller föregafs, nägonsin skulle med gifva en sädan bondeständets öfvervigt, och om denl cke, äfven antagen, skulle i längd mera försvaga än stärka bondeständetAnsäg ingen förändring kunna genomföras som ej bygges på annan grundval än stånd och splittring. Hr Hjerta ansåg alla diskussioner om möjliga för åndringar i det hvilande förslaget ändamälslösa. Detl förslaget skulle vid nästa riksdag antingen bifallas eler förkastas, och det sednare inträffade säkert kanske l. i flera riksständ. Då derefter fråga äter kan blifva, om att få ett annat förslag hvilande, kunna reform-. vännerna komma i tillfälle att äter arbeta för sitt eget eller bondeständets förslag, och talaren trodde, att då väl ieke kunde komma i fråga att biträdal nägot som grundades på ståndsprincipens bibehållande. Talaren hade väl yrkat en granskning af det nu hvilande ständsförslaget, men blott på det att enhvar mätte öfvertyga sig om, att det sättet för ståndsformens bibehällande icke dugde, om man vill landets fördel och bevarandet af folkets tillerkända, eburu beklagligen genom ständsväsendet och riksdagsmachioeriet undertryckta lagstiftningsoch beskattningsrätt. Att inlåta sig uti huruvida man kunde lappa på ständsbyggnaden, så att den kunde få ett litet hyggligare yttre utseende, dä hela grunden är sjunken och hela stommen rutten, dermed ville han ej befatta sig. Hr Hedlund kunde, med all aktning för hr Uhrs äsigter, icke anse mötet böra befatta sig med diskussionen öfver hvarjehande olika förslager, som kunde uppställas på ständs-grund, och hvilka han trodde aldrig få nägon framgäng. Han erinrade om, att det af hr Ubr omnämnda Sparreska jemkningsförslaget icke kunnat på Riddarhuset vinna något det ringaste understöd. Hr Uhr misströstade att någonsin få Örebroförslaget igenom uti riksständen. Efter den erfarenhet han hade om stämningen hos stånden, var det icke att tänka på. Han visste ej huru man skulle få nägot annat igenom om man ej låte pruta med sig. Hr Hedengren hade ock trott, att man blott skulle stadga sitt omdöme om det hvilande förslaget, men ej ingå i öfverläggning om sådana förslag, som voro fremmande för mötet. Talaren kunde ej heller fatta huru man kunde uppställa två förslager säsom önskningsmäl. Hr Bohlin ansäg ganska sannolikt att Örebro-förslaget icke på läng tid kommer att göras gällande, ehuru detta icke hörde till omöjligheterna, men ansäg rent af omöjligt att ett förslag skulle kunna antagas till lag, hvilket i det hela vore sämre och mindre betryggande än den lag vi hafva. Man har roat sig med att skapa en mängd nya ordfogningar, och deribland ett, som talaren här ville använda och hvilken onekligen här kunde vara på sitt ställe : antagandet af det hvilande förslaget kallas ett framätskridande, men vore då vett retrograderande framåtskridandes ty ett dylikt antagande skulle tvifvelsutan vara ett framsteg baklänges. Anders Pehrsson ansåg det hvilande förslagets lyten så pass bevisade, att man just ej behöfde uppsöka Hera. Han erinrade om riksdagskostnadernas betydlighet, och fastän man ej uttalat nägot bestämdt om ständsrepresentanternas aflönande af statsmedel, så kunde man väl nog se att sådant är meningen. Då blef kostnaden för den, dessutom allt för talrika representationen, alltför dryg för allmogen, som dock obestridligen bär största delen af skatterna. Man harj talat om öfvergängsförslag, som skulle bereda möjligheten, att, under andra former, efterhand göra Öreboförslagets grunder gällande. Talaren trodde ej på möjligheten att genomdrifva sädana. Antingen ledde de, liksom det hvilande, alldeles ej till mälet, eller ledde de verkligen dit. Då kunde man vara viss uppå att de nog motarbetades och ständigt förkastades af de privilegierade stånden. Han trodde att, då en gång representationsförändringens nödvändighet framkallade en sådan, gick Örebroförslaget lika lätt igenom som dessa bemedlingsförslag, om de verkligen vors en förbättring. Talaren ville ej frängå Örebroförslaget. Hr Uhr bad mötet taga i betraktande, att dess be. stämmelse är att gitva en opinionsyttring. Opinionen fr att det hvilande förslaget ej kan gillas; men ett annat, ett öfvergängsförslag , som möjligen kunde lemna hopp att kunna genomdrifvas, kunde blifra en ledning för representapter vid den blifvande riksdagen. Hr Dahlgren. Han önskade ett ötvergängsförslag, dock ej hvilande på klasser. Han ville uttrycka sina välönskningar för hvarje förändring, som .-på något sätt kunde utgöra en förbättring. Han trodde, att det ej skulle skada att göra några jemkningar i Örebroförslaget, pä det att det mä kunna blifra en gäng antaget hvilande, då det nu hvilande förslaget till ny riksdagsordning fallit. Han äberopade de stridiga tankarne om öfre kammarens bildning; ville att om endast man fick folkthinget sådant som i Örebroförslaget, gerna landsthinget kunde på annat sätt bildas, om derigenom enighet skulle kunna vinnas; men det hyilande förslaget tillfredställde ingens förväntan. Sedan diskussionen förklarats afslutad framställde ordföranden säsom proposition den fråga: huruvida nötets medlemmar ansågo sig kunna ansluta sig till det hvilande förslaget? hvilken besvarades med ett enhäliigt nej I Hr Tersmeden hade ansett öfverfödigt att yttra sig ver det hvilande förslaget, dä dess brister blifvit sä enstämrsigt erkände; men ban ansäg det vara önskvärdt om mötet kunnat komma till nägon föregaing om sädan ombildning af nationalrepresentationen, hvilxen kunde hafva utsigt att vinna framgång i opinionerna. Han beklagade den ställning, hvari reformsaken nu befann sig och trodde att man möjligen kunde finna elementer för bildande af öfre kammaren pä ett annst sätt än Örebroförslaget. Major Schants iostämde häri. Ordföranden proponerade nu, att mötet ville taga öfvervågande om nägot förslag borde göras, som ansågs kunna bereda en framtida, om ock långväga öt rergång till Örebroförslaget. Hr Uhr förnyade sin förmodan, att det skulle blifva nyttigt för blifsande riksdagsmän, om mötet förklarade sig för ett öfvergångsförslag, eller huruvida mö-1 et alldeles icke ville medverka för något annat än Örebroförslaget. Hr Bohlin trodde, att då man ej hade hört andra förslag än sådana som på ett eller annat sätt bibehöllo ständsform eller ständselementer, men detta ej var öfverenstämmande med reformvännernas allmänt