Aftonbladet – 25 juni 1853, sida 3

— Pattorsadjunkten Zweigbergk beklagade, att den nuvarande statskyrkliga kyrkotukten, om den skall sättas i utöfning, gör presten till ett slags länsman på landet. Man bör icke välta skulden för hvad som härutinnan är bristfälligt ensamt på presterna ; icke obetydligt beror i detta afseende på försumlingarne sjelfva, på kyrkostyrelsen, de sällan skeende och bristfälliga visitationerna o. 8. Vv. i Kyrkoherd. Hammar önskade att hvarje sak mätte benämnas med sitt rätta namn. Kyrkoherden Ekdahl hade vid sina åtgärder för att bortidrifva det omtalade osedliga institutet handlat fullkomligt riktigt säsom svensk medborgare, eller, om man vill, svensk embetsman; men ieke iacebure dessa åtgärder en kristlig kyrkotukt. Till kyrkotukten hör ej att ramsaka efter om en perton är omvänd eller ej; detta hör till den enskilda själavärdens område, som noga bör skiljas från kyrkotukten, hvilken endast innebär, att ett kyrkosamfund frän sig aflägsnar den, som försyndar sig emot dess ordning. Man finner aldrig i den äldsta kristna kyrkans historia, att nägon blifvit föremäl för kyrkotukten, för det han varit en oomvänd menniska, utan i stäliet för yttre kyrkliga förbrytelser, såsom utlemnande af biblar för att brännas, rökande för kejsarens beläten o. s. v. Huru skulle det ock gå, om man skulle börja utstöta hvarandra, för det man icke vore omvänd ; den ene har vissa yttre tecken på omväåndelsen, den andre andra, och en allmän förbistring skulle uppkomma. Rådman Henschen trodde, tvertemot kyrkoh. Ekdahl, att en myeket allvarligare pröfning af deras beskaf tenhet och kallelse, som ingä i predikoembetet, skulle kunna ske än som nu eger rum. Många admitteras au härtill, om hvilka man bestämdt kan veta -och iose af deras skaplynne och vandel att de på intet sätt äro skickads dertill. Den yttre lastbarheten kan till och med gå ganska långt, innan man anser densamma utgöra något hinder. Kapten Berger trodde att en verklig kyrkotukt ej kan finnas, der myckenhetsprincipen gör sig gällande ; han lofordade baptistsamfandenas kyrkotukt. D:r Bergman instämde med kyrkhoh. Hammar och hade endast menat, att genom religionsfribeten skall den kristliga kyrkotuktens handhbafrande lättas, emedan då den, som träder i opposition mot kyrkosamfundets ordning, utan tväng sjelfmant årager sig tillbaka. Kyrkoh. Ekdahl kunde ej förmoda annat än att man vid universiteterna fåstade tillbörligt afseende på sedligheten hos dem som admitteras till predikoembstet, isynnerhet nu, då det kristliga elementet gör sig alltmera gällande. Fheol. stud. Lundborg trodde, att frägan kunde besvaras både med ja och nej. Der mänga kristliga medlemmar finnas inom en menighet kan en verklig kyrkotukt hållas; men det är naturligt att de rom stå utom kyrkan ieke kunna handhafra nägon kristlig kyrkotukt. På mänga ställen äro kyrkoräden endast såsom en bedröflig karrikatyr, till följe af den all männa otro, som råder inom församlingen. Kand. Edvall anmärkte, att man ej kan stänga osed iga studenter frän predikoembetet och att universitetsauktoriteterna ofta beklaga sig deröfver, att det ieke är möjligt att tillbakahålla mänga, ät hvilka de ej med godt samvete skulle kunna anse sig böra öfverlåta rätten att inträda i presterlig verksamhet. Stud. Rudin. Kristlig kyrkotukt och begreppet statskyrka uteslata hvarandra. Det kan ieke komma ifråga att i den kristliga kyrkotuktens mening utesluta nägon ur vära territorialkyrkor; om personer för bap tistiska äsigter bli landsförvista härifrån, så är det icke kristiig kyrkotukt. Kyrkoherden Hammar upprepade sitt yttrande att vissa delar af kyrkotukten kunna izakttagas inom vår statskyrka, ceh bestyrkte detta genom exempel. Man öfvergiek derefter till fjerde öfverläggningsämnet: Böra de, som yrkat få norska dissenterlagen gäl-. lande i Sverige, föreslå nägot undantag i afseende på den svenska kyrkans medlemmar, som öfvergä till katolieismen ? Rådman Hensehen uppläste den norska dissenterla: gen. Religionsfriketssällskapet har frän början uppställt denna lag säsom ett slags program för säll:kapets praktiska syftemål, och man blef vid förra religionsfrihetsmötst allmänt ense derom, att denna af konung Oscar i Norge gifna lag vore fullkomligt lämplig äfven för Sverige. Talaren vore visst för egen del ej böjl för nägra inskränkningar; han önskade gerna full religionsfrihet både ät romerska och grekiska katoliker, mormoner och hvilka religionssamfund som helst; men han hemställde huruvida det ieke skulle vara praktiskt klokt att med anledning at de fördomar och den fanatism mot katolikerna, som vore allmänt rådande oe som måhända ännu en tid skulle beherrska statsmakterne, för att vinna nägot, inskränka sina fordringar, säsom i denna, just af talaren föreslagna sats blifvit antydt? Om man begå mindre har man större utsigt att snart erhålla detta, än om man fordrar mycket. Prineiperna böra vi all tid och ailestädes, det mä vara i möten, utgifoa skrifter eller petitioner, uttala sä klart och fuliständigt som möjligt ech deri icke göra någon inskränkning; men en bestämd lag kan icke begäras, utan med särskildt afseende på folkets tillstånd oeh hvad man tror sig för ögonblicket kunna genomdårifvas. En allttör stor radikalism skulle lätt kunna förbindra framgången af denna, liksom den opraktiska radikalismen i politiskt hänseende för en längre tid iörstört representationsfrågan. Riksens ständer stå icke på en synnerligen bög bildningsgrad, och hos presteståndet skulle ett liberalt förslag icke gå igenom; man bör derföre endast petitionera om så mycket, som mar tror, att K. M. under närvarande omständigheter anser sig kunna föreslå ständerna. Mag. Sohlman fann det naturligt, att då den föregående talaren ansett, det msn borde gifra vika för aågon af de gällande fördomarne i afsesode på reli gionsfriheten, talaren dertill utvalt den fördomsfulla förskräekelsen för katolicismen. Denna har på sista tiden varit mycket stor och det af lätt förklarliga skäl. Under dem allmänna europriska reaktionen, är det ingen at de utlefvade institutioner, som höllo på att ramla och äterkommit till lif, hvilken synes sä mycket ha repat krafter som den katolska hierarkien. Det synes verkligen, som skulle det ännu en gång lyekas densamma att bringa folken under sitt förmynderskap. Besynnerligt är det att på samma ging som päfvestolen vecklar på sin egen plats och ruadtomkring mäste uppstödj:s af fremmande bajonetter, på samma gång som åen allena saliggörande kyrkan alltmera förlorar siti inflytande på Italiens stammar och en evangelisk propaganda, en längtan efter evangelium förspörjes öfver hela Italien, hvilken endast kan stäfjas genom straff, alldeles liknande dem, som här idömas efier kenventikelplakatet, så tänker dock Vatikanen endast på att gå anfallsvis till väga, rustar sig till eröfringar och skickar med den lugnaste min i verlden krigsförklaringar till Eurepas mäktigaste protestantiska länder. Talaren visade derefter, att huru skral påfvens ställning vore der hemma, så tycktes hans makt utät nu vara större ån nägonsin i sednare tider; sjelfva den gallikanska och den engelskirländska katolska kyrkan hade pumera uppoffrat sin sgendomliga ställning för den romerska eeatralisatioaes. Talaren genomgick derefter ultramoatanismens sednaste uppenbarelser uti Eagland (Paseyismen), Tyskland, Schweiz, Belgien och Holland. Alla dexsa fakta ansig talaren mycket betydelsefalla oeh förntm mf dan stöernta Las. JA Lharda BoTT