Aftonbladet – 25 juni 1853, sida 3

man nästan alldeles icke kan skilja från Nya Hollands, flera andra exempel att förtiga. Men den svarta urstammen förträngdes på de smärre öflockar, der de jättare kunde utrotag, af ett ljusare, ädlere, konstfärdigare slägte. Kommo polyaesierna från Ostindien, eiler öfverhufvud från Asien? voro de en utbrytning af hinduerna? Eller flyttade först malajerna från fasta landet till närliggande stora öflocker, och utskickade sedan längre öster ut en aidelning, som i Amerikas närhet blef mer kopparröd? Hvad svar man än tror sig kunna lemna på degsa frågor, huru gtor likhet i språk, form och seder man mellan dessa tvenne nu skilda stammar förmoda sig kunna upptäcka; så mycket är dock gäkert, att allt tal om Oceaniens pautochtoners mäste förgvinna, och en spridning af folken från vissa centrelpunkter erkännas, för hvars möjlighet i så stor skala likviest ärtusenden måste antagas, vida flera än den vanliga tideräkningen antager. Ea tredje, fjerde eller femte — hvad vet jag! — utbredning eger dagligen rum, den af europåerna, af det hvita och: intelligenta slägtet. Skola urfolken alideles utplänas och andens öfverlägsenhet äfven här segra? En långt aflägsen framtid får skåda det. Vid afresan från Keeling-öarne förmodades allmänt, att vi skulle afgå direkt till Goda Hoppsudden; men efter att ungefär en 14 dagar hafva hållit riktningen ditåt med en särdeles gynnsam vind, sattes kurs till Mauritius. Efter en ganska lugn och angenäm segling fingo vi den 12 Mars sigte af den höga bergiga ön, men motström och vindstilla tilläto oss icke inlöpa i hufvudstaden Port Louis hamn förr än morgonen den 14:de. Få ställen, som vi under denna skiftesrika resa besökt, hafva på mig gjort ett behagligare intryck, än denna ö. På afstånd, då vi först fingo den i sigte, skönjdes höga bergtoppar trotsigt skjuta upp i de hvita molnen, som öfver ön bredde sin ljusa slöja; alltefter som vi närmade oss densamma, framträdde låglandet allt tydligare, och slutligen kunde vi helt klart se de edlade, sakta mot hafsstran