Aftonbladet – 25 juni 1853, sida 3

men då de blifvit ätmlade har hofrätten rättsentgen pröfvat mälet och frikännt de åtalade. Kyrkoherden Hammar instämmer deri, att genom grundlagen alla stridande speciella inskränkningslagar blifvit afskaffade. Detta ären såklart gifren sanning, att talaren icke kan fatta, huru man ett ögonblick kan betvifla, att Sverige de jure har full religionsfrihet. Men detta oaktadt och ehuru det är ett betydligt stöd att veta att man i sitt sträfvande står på grundlagens botten, bör man ieke slå sig till ro i det lugna medvetandet, att man har grundlagen på sin da. Här finnes en annan konstitution än den skrifoa, aemligen den allmänna opinionens; hittills och före detaf föregäende talaren omnämnda fallet ha alla 1omslut i denna väg utfallit emot grundlagen, just ierföre att de dikterats af den allmänna opinionen, om icke velat veta af detta grundlagsbud. Det är ierföre mot den allmänna opinionen man företrädesvis bör vända sig, söka att göra densamma mera frisinnad, upplyst och grundlagsälskande. — Talaren ville ej förneka, att en missriktniog kan göra sig gällande hos en stor del af de s. k. läsarne i det de för mycket förbise den kristliga kärleken; men förbises då detta mindre at ickeläsarne? Är den stora bop som tanklöst eller illvilligt smädar och förorättar dem, sä öfverflödande af kärlek? Att nägra bland läsarne inbilla sig att bli saliga genom blotta läsningen är också möjligt; men är ieke detta också fallet ned deras vedersakare? Tror ej en stor del af dem sig bli saliga genom läsaiogen af andra skrifter, religiösa eller ofta estheiiska, genom att sitta på kyrkvänkarne, genom att en gäng om äret gå till nattzarden o. s. v.P Hvad de afskyvärda lasterna angär, 1å kan iogen rä för em en lastfull menviska kallar sig sjelf eller af andra blir kallad en läsare, dä detta li erd är så löst och obestämdt. Om dumma, ondskefulla och fanatiska rykten utspridas, sä kunna läsarne ika litet rå derför, som de förste kristne rädde för, att äfven de mest sansade och förständige romare rodde och ännu genom sina skritter förtälja, att de sommo tillsammans, för att slagta barn och dricka deras blod. Bitterheten mot konventiklarne mäste ha sin rot i något annat, nemligen i den ovilkorliga! iogslan och det obehag, som irreligiösa menniskor sånna, då de se spären af ett varmare andligt lif.d Talaren kunde ieke inse hvad rationalistiske religions-! rihetsvänner kunde ha att med skäl invända mo: lt xonventikeplakatets afskaffande, säsom första graden st religiös fribet. Talaren har aldrig hört omtalas: aågot ätal mot matsrialisternas konventiklar, der man ! ned glaset i hand under skratt och svordomar hänar:i allt heligt och förnekar allt gudomligt. Det är blottlr sammankomster för bibelläsning, som äro brottsliga. Rådman Henschen insåg lätt grunden till bitterheten s not de religiösa lifsyttringarse; den läge i ett merlr aller mindre dunkelt och oredigt hat till kristendo-k men. Talaren kände detta mycket väl; han hatar i s ; mA KR rr OO och tadlar ingen derför, emedan han inser huru naurligt det är; hana har sjelf hatat, förnekat och besämpat kristendomen och gjort det at full öfrertyselse. Handl. Stenberg vitsordade, huru behöfligt det skullec sara, aut Guds ord på nägot sätt kunde tränga nedl! till den stora hop, som nedsänkt i fattigdom, uselhet i eh elände aldrig kan komma i kyrkan oeh alltmera l! försjunker i vildhet oeh hedendom. Talarenhadell besökt den s. k. sämre klassens boningar i alla trak ter af hufvudstaden oeh funnit, att den hopen är ofantligt slor; värst är det på Kungsholmen, der man ; i vissa trakter i hvar tredje stuga päträftar en full! käring, trasiga barn och hör trätor och svordomar. Kyrkoherden Ekdahl ansäg hofrättens och högstali domstoiens domar i katolikmålet icke innebära sä nycket som baron Cederström deri ville se. N Notarien Elde anhöll, att i anledning af mag. Bo-! rins anmårkning, i afseende på sedligheten bland de s. k. läsarne, få meddela nägra faktiska upplysningar. Så länge inga särskilda församlingar blifvit bildade, år uttrycket läsare, i högsta grad obestämdt och det år intet som kan hindra vedersakarne att till iäsarne räkna hvilken grof brottsling, tjuf eller mördare, som t helst. Då nu verkligen trenne separatistförsamlingar dildat sig, nemligen en i Orsa och två i Helsingland, så har man någonting att hälla sig till. Auktoriteterna ha infordrat prestbetyg för dessa separatister, som hittills äro de enda offentligt erkända läsare, och de ha alla utan undantag af de mot dem ej mycket värligt stämda presterna erbällit betyg om god frejd. De:efter företogs till behandling den tredje frågenr i programmet: Kan kristlig kyrkotukt finnas och handhafvas inom nuvarande s. k. statskyrkan i Sverige? I anseende dertill att vår redogörelse vuxit till ett betydligt omfång och utrymme brister, måste vi re: sumera förhandlingarne öfver denna fråga till yttersta korthet. Kyrkoherden Ekdahl besvarade densamma med ja! Kyrkotukt kan bandhafvas hos oss, men det är icke populärt, man utsätter sig då för att skymfas bäde enskildt och i tidningar. Talaren anförde säsom :xempel, huru han aniallit och med kyrkliga former oroat en osedlig association inom Adolf Fredriks föramling, tills han slutligen lyckades aflägsna densamma. Man kan rog använda kyvkotukten, men det brukas ieke och derföre anses det i allmänhet såsom inhumant. Skräddaren Ekholm menade, att i kyrkosamfund, som endast sammanhällas genom statsmakten och ej ega nägot verkligt inre samband, kan en kyrkotukt sfter den heliga skrifts mening och anvisning icke ifrågakomma. Talaren anförde nägra exempel ur egen erfarenhet, för att bestyrka sin mening. Kyrkoherden Hammar invände, att det här vore fråga om statskyrkan i Sverige, ieke om hvarje särskild menighet, Huru förträffligt ett kyrkosamfund må vara, kan det dock stå illa till inom särskilda menigheter. Vär kyrkas gällande kyrkoordning inaehäl!er mänga stycken, som höra till den verldsliga makten för deras genomförande. En kristlig kyrko :ukt är en sådan som utöfvas endast med de vapen, om Kristus lemnat åt sin kyrka. Om man antager att i vissa församlingar både finnes ett kyrkoräd som består at kristligt sinnade personer och en pastor med svangelisk anda, som har menighetens förireende, sä kan kristlig kyrkotukt der handhafras. Kyrkoh. Ekdahl trodde, att det stundom och i utemordentliga fall kunde vara rätt godt att få begagna den verldsliga maktens arm, för att stäfja oskicket. Hvad klagan öfver mängden af oandliga prester angår, så kunde universiteterna omöjligt göra mera än pröfva tillvaron af de yttre vilkoren för presterlig rerksamhet; den inre kallelsen kunde endast Gud bedöma. Han sörjer väl ock derför. På mänga stälken, der folket varit religiöst, har det så smäningom ombildat en verldsligt sinnad lärare. D:r Bergman trodde att man borde göra bestämd skillnad melian den statskyrkliga och dea kristliga kyrkotukten. Den sednare kan endast finnas i fria församlingar. Det likartade sluter sig alltid bäst tillsammans. Från Waldenserna härstammar ett litet kristligt samfund som sedermera uppträdt under alla tider med olika namn i olika länder och alltid upprätthållit en sanna kristlig kyrkotukt. I Böbmsn och Mähren heta de böhmiska och mshriska bröder. Dessa skiekade bud till Luther med förklaring, att de ville sluta sig till hans reformatioo, om han villa införal. kristlig kyrkotukt. Luther uttalade sig med det högsta loford öfver detta kyrkosamfund och dess sannt kristliga lif, men förklarade tillika att det ieke vore honom möjligt att införa en kristlig kyrkotukt; det tyska öket böjer sig ej derunder Ö UM— nn nm MMM MMMM nn man nästan alldeles icka kan gkilia från Nwal.