Aftonbladet – 25 juni 1853, sida 2

omvenans i de diplomatiska formerna, och afseende på sjelfva saken uppställa mot en vagare granne ett anspråk, som obestridligen nnefattar en inskränkning i dess oberoende. rabeln om vargen och färet borde i våra dajar vara utesluten ur de internationella relaionerna. Det är också högst sorgligt att se en anan stor nation, sådan som den franska, för tt endast tala om den, betrakta en förvecking som rörer verldens vigtigaste intresse, åsom en fråga blott och bart för dagen, såom en fråga hvilken har inflytande på fondkursen per ultimo innevarande månad, och icke ns veta att uppställa denna fråga i sin rätta kepnad. Hvem känner icke att Rysslands politik afseende på Porten icke är den beväpnade röfringens, utan den diplomatiska eröfringens. Ivad Ryssland vill och hvad det redan gjort edan nära ett sekel tillbaka, det är att til sin ördel underminera den turkiska suveräniteten, senom att efter hand och steg för steg tillvinga sig traktater och koncessioner, som låta lenna suveränitet öfvergå från sultanen till zaren. Ryssland, som ser det allmänna tilltåndet i Europa, det misstroende för hvilket rankrike är föremål, synnerligast från Engands sida, de rustningar som bevisa detta nisstroende, den ringa fasthet det franska kejaredömet ännu vunnit, den svårighet det har tt under sådana förhållanden erhålla några llierade, Ryssland, säga vi, har ansett tillället gynnsamt att uttaga ett stort steg i sitt system. Se der allt. Ingen statsman tror att ryska kejsaren ämvar bekriga Porten. Utan tvifvel kan den ya förvecklingen händelsevis framkalla ett krig, ty att rusia sig till krig, att förmå anåra att rusta sig dertill, det är ett spel som ofta kan framkalla kriget; men det ingår icke . Rysslands politik, och långt ifrån att krig skulle öfverenstämma med denna politik, tro vi det vara alldeles stridande mot densamma. Det är för att understödja sitt diplomatiska system som Ryssland utvecklar sina krigsanstalter. Allt detta synes vara alldeles otvifvelaktigt. Man känner således icke sakernas ställning då man oupphörligt frågar: få vi krig? blir det icke något krig af? Det är, må man förlåta mig uttrycket, att vara något enfaldig, eller ock alltför mycket fördjupad i betraktelser öfver ultimo innevarande, om man icke söker besvara denma andra fråga, som är den verkliga: till hvad pris skola vi köpa freden? Nåväl, det är märkvärdigt att se huru medgörliga vissa publicister i detta afseende äro. Varen lugna, säga de oss, verldens fred ekal! icke blifva störd (hvilket i dessa herrars mun nästan alltid vill söga detsamma som: fonderna skola hålla sig uppe); czaren skall visserligen icke gifva efter; men han skall nöja sig med att besätta Moldau och Wallachiet; man skall återbörja underhandlingarna, och allt skall slutas på bästa sätt i verlden. O Atheniensare, eller sämre än så! Kunnen j icke skilja eder vid tanken på eder börs, och, utan att glömma edra premier och fondslut, dock tänka en liten smula på edra efterkommande? Caaren, sägen j, skall besätta Moldau och Wallachiet! Men har han rättighet att besätta dem! Finnes der icke en traktat i Adrianopel och ett fördrag i Balta-Liman? Denna traktat och denna konvention ha visserligen icke ännu blifvit satte i aktier, icke ännu fätt kurs på börsen; men de existera likväl. De angifva de fall, de vilkor, under hvilka Ryssland kan besätta Donaufurstendömena, och i närvarande ögonblick förefinnes cke ens skuggan af något sådant förhållande. Det har ingen farax, heter det; man får sjemka med sig litet åt Ryssland. Man komsmer ej att se så noga derpå. Traktater, det sär hvad kontrahenterna egentligen vilja hafva. Man skall tumma dem efter beqvämlighet, sliksom man tummar visaren på ett ur; man skall få den att visa på tu då klockan är 12, och det blir alltsammans. — Men hvad vill det säga? Ni säger att eaaren icke skall gifva vika. Man skall således bevilja honom hvad han önskar, eller han skall qvarstadna i Donaufurstendömena. — Nå ja, låt honom stadna. Hufvudsaken ir att vi få ha fred, på det att fonderne. .. — Jag förstår. Ni har icke något behof af Donau; men Tyskland, Österrike, de behöfva denna flod. — Kan så vara! Cxzaren skall gifva efter något litet. — Man kommer då att bevilja honom mycket. Se här, herrar börsspekulanter, betrakten kartan. Det finns på denna karta en stor jätte som står der och skakar tänderna af köld, och som, i det han utsträckte den ena armen genom Dardanellerna och den andra genom Sundet, skulle famna hela vesterlandet på samma sätt gom man famnar en kakelugn för att värma sig och uppmjuka sina lemmar. Säg sjelf om ni tror han har lust. dr Naturligtvis har denna stora jätte endast en vilja — hon kan vara af jern. Vi andra, vesterlandets folk, vi ha femtio viljor, af hvilka många äro af ull. Vi ha mycken böjelse att tala, han att banrdla. Vi äro civilisationen. Han är civilisationen och barbariet; Vi ha tusen olika, motsatta, stridiga intres sen. Han har icke mer än ett; det är att komma och taga plats under vår sol. Han känner, han älskar den. Vi ha på kriget endast att förlora, han endast