Aftonbladet – 17 juni 1853, sida 2

Vi förutsätta härvid, att det regn som nu faller under det vi skrifva detta, blir så ymnigt att hvad man kallar full rotblöta inträffar. Hvad börlandtmannen i sådant fall göra, för att förekomma eller minska följderna af den långvariga torkan? i Att detia i hög grad måste bero af lokala förhållanden, lider intet tvifvel; men i allmänhet torde följande åsigter förtjena att tagas 1 öfvervägande: De af torkan lidande klöfvervallarne böra ej lemnas att fortsätta den svaga växt de börjat utveckla, utan genast afslås, då den andra skörden ännu kan blifva ganska rik, Afven hårdvallsängar, som nu gifva ett svagt och tunnt gräs, kunna, om de genast skördas, gifva en god efterslåtter i Juli eller Augusti månader. De stora sträckor der rågen eller hvetet gått ut, böra ej heller lemnas att endast bära ogräs under sommaren. Ofta äro de gödslade för höstsädet, och sakna således icke kraft, och kunna om de genast uppköras och besås med vicker eller vickerblandsäd, gifva en ganska god foderskörd, ehuru icke mogen gröda. Framför allt skulle vi dock vilja tillstyrka att beså dylika fält med refvor, för hvilka såningstiden på intet sätt ännu kan anses vara för sen. — Det är en ibland de brister som i allmänhet vidlåda Sveriges landtbruk, att man ännu icke lärt sig att uppskatta fördelarne af rofkulturen, som just lemnar ett mede! i händerna att förskaffa sig ett ymnigt och sundt foder på de fält, der höstsädet af en eller annan orsak gått ut. — Men detta är dock endast en tillfällig, ehuru stor fördel. Potöterna, som utgöra den enda rotfrukt hvilken hos oss odlas allmänt och ofta i stort, hafva visserligen det företräde att kunna tjena till surrogat för brödet, hvilket icke gäller om någon annan rotfrukt af dem som hos oss fortkomma, men utsädet är dyrt och ofta svårt att erhålla, framgången — sedan potatissjukans uppkomst — oita osäker, och den jordmattande krafien stor. Utsädet af rofvorna är deremot ytterst billigt och alltid tillgängligt, de tåla mera frost och kunna längre stå qvar på åkern om hösten, och slutligen matta de jorden ojemförligt mycket mindre än potäterna. Dertill kommer, att rofvorna gifva, efter vanlig medelskörd räknadt, en mycket större massa närande ämnen på samma areal, än potäterna. Johnston beräknar ) afkastningen på ett tunnland jord, i närande ämnen: Af patater Af To Skal eller Cellulfiber . 540 till 1080. 900 till 1340. Stärkelse, socker m. m. 2400 4800. 4000 6000. Proteinföreningar . . 270 540. 670 1000. Olja eller fett . . . 45 90. 130 200. Salter so so ss . . 120 240. 300 450. Summa 3375 till 6750. 6000 till 8990. Då härtill lögges att rofvorna lemna åkern i ett mycket bördigare tillstånd för den kommande grödan, så väcker det undran, att de ej vunnit mera insteg; men orsaken är lätt förklarad, då man besinnar stt potäterna dels äro — såsom nyss sades — ett förträffligt födoämne och ett surrogat för brödet, dels utgöra ett råämne hvaraf det kära bränvinet kan beredas, och således står högt i pris, dels ock äro vida lättare att odla än rofvorna, hvilkas fullkomligare kultur, som är vilkoret för en rik afkastning, tager landtbrukarens hela skicklighet i anspråk. Det inskränkta utrymmet tillåter ej att här ingå i meddelande af några föreskrifter för rofvornas rätta behandling. För den helt och hållet oerfarne må dock nämnas, att roffröet ej bör utsås i torr jord för att ligga ogrodt till dess regn kommer. Man sår det deremot alltid, så mycket möjligt är, genast efter ett regn, blott jorden ,reder sig, då fröet hastigt uppkommer, hvilket just är ett ibland vilkoren för rofodlingens framgång. Behöfver man göda för rofvorna, så använder man väl brunnen spillning, och påförandet af aska är för dem särdeles välgörande. Vi skulle icke nedskrifvit dessa tankar och råd, som ej innebära någonting nytt, om vi icke hade sett att man ofta förgäter det mest bekanta, särdeles i motgångens ögonblick då rådighet är mest af nöden. Först då man förlorat modet, har man förlorat allt. : ) Landtbrukets Naturvetenskapliga grunder. Del 1V sid. 102. ff rangla Dune LL