Aftonbladet – 17 juni 1853, sida 2

— Landtbruk, Några välmenta råd. Torkan synes vara slut. Det har regnat och himlen tycks lofva mera af det som alla efterlängta; dock synes glädjen deröfver icke vara mycket stor. Det är för sent — säger man — vår höstsäd är utgången, våra ängar förbrända eller uppätna af mask, och det är endast vårsäden som kan räddas., Sant är att höstsädens öde synes vara afgjordt, samt att missväxt på denna, som är den vigtigaste af våra sädesgrödor (dels derföre att den utgör brödfödan, dels ock emedan dess starka halmproduktion utgör grundvalen för ladugården), är gifven och ej kan numera genom regn afhjelpas; men om än beklagligtvis så förhåller sig, så bör dock ej den tänkande landtmannen härvid förlora modet och i denna gin modlöshet fälla händerna i slapp overksamhet. Lida och qvida — sade en gång en af Sveriges store konungar — ndet är käringetröst; men att med goda råd stå det onda emot, det höfves en man. — Vi hafva derföre velat försöka att gifva några vinkar om det håll, hvaråt landtmannens verksamhet under mnärvarande sorgliga förhållanden bör riktas. — För den kunnige och erfarne landtbrukaren äro dessa råd, det veta vi, alldeles öfverflödiga; men kunskap och erfarenhet äro långt ifrån allmänna, och derföre våga vi hoppas att icke hafva fattat pennan alldeles förgäfves. I och för sjelfva sädesskörden för året kan landtmannen numera göra nästan intet. Hvad som härefter utsås, har ingen utsigt att Mogna. Detta är den del af olyckan som icke kan hjelpas. Men så stor denna än mä vara, så är den dock ej den största. Missväxten på råghalm och hö hotar , våra ladugårdar med partiel undergång, nedsätter gödselproduktionen, och bereder sålunda svag skörd för ett kommande år. Det är den hotande bristen på foder, med alla sina följder, som för landtbrukaren är den svåraste olyckan; men det är lyckligtvis just denna som kan — om icke afhjelpas — dock betydligen lindras och göras mindre kännbar.