Aftonbladet – 17 juni 1853, sida 2

bvenska Prestsällskapsmötet. Diskussionen om de separatistiska rörelserna. (Slut från gärdagsbl.) Prosten Berg instämde med ordföranden. Om man medgäfve separatisterna alltför mycket, hvar skulle 4ä eftergifterna en gång stanna? Under en resa isin hemort, Helsingland, hade talaren nyligen haft tilltälle att taga ytterligare kännedom om läseriet, och han kunde bekräfta hvad mag. Lundbergsos derom yttrat. Bland läsarne funnes en stor mäcgd allvar liga kristna, men också en mängd, om hvilka de allvarliga erkände, att de endast för syn skull slöte sig till läseriet. Talaren hemställde, huruvida det vore rätt att splittra den svenska församlingen, sem har ett afgjordt företräde för sina grannar i öster, vester och söder, och framför hvilken han knappt kan nämna nägot samfund inom den protestantiska kristenheten, med undantag kanske af den skottska kyrkan. Sedan kyrkoh. Ekdahl förnyat sin begäran om nedsättande at en kommittå, för att utarbeta ett förslag, appstod en särskild liten diskussion öfver detta förlag, hvarefter beslöts, att ingen kommittå nu borde nedsättas. Prosten Östlund gjorde uppmärksam derpå att det rore ej blott genom förkärlek för vissa skrifter, utan ifven till en del genom läroskiljaktigheter som sepavatisterna aflägsnade sig frän kyrkan; de hade en vits utoviog ät Wesleyanismen. Rekommenderade saktmod, men ville alls inga eftergifter. Kyrkoherden Ekdahl ansäg den tid ännu ej vara försvunnen, då en rättelse kan ästadkommas., Vid förra riksdagen lät man tiden gå sig ur händerna, men opinionen inom presterskapet hade då icke blifvit bekant; den behandlades dä af den s. k. clerus comitialis, som blifvit vald med afseende på helt andra ämnen och söm derät egnade nägon stund mellan debatter om statsreglering, bränvinsbränning m. m. Detta möte borde nu klart uttala sin opinion. Talaren vore tacksam mot mag. Lundbergson för det han vidrört de oskick, som kunna vidläda separatismen; han ville blott erinra derom, att mot oskick i gerning och lefverne ha vi allmänna lagen; oskick i läran deremot kunna ej afbjelpas genom böter eller vatten och bröd. Den bitterhet och häftighet, som öfverklagas hos en del af läsarne, kommer ofta af den strid och oro, hvari de lefva unde r början af sin väckelse; ofta är det unga män som förut i sitt lif utsvätvat, hos hvilka, då de bringas pä allvarligare tankar, uppstår en häftig reaktion, en bitterhet, som egentligen är riktad mot deras eget föregäende lif, men vid eggelser lätt bryter ut mot deras omgifning, säsom representanter af verlden och dess förderf. Dä de hunnit till nägon mognad och insigt i det andliga, bortfaller denna -kärpa. Bland dylika unga män äro flera, som i Norrland ä tadkommit mycket godt; talaren nämnde säsom exempel P. Brandel, som dog säsom prest och i Ångermanland verkat mycken välsignelse. Men om ocksä bland separatisterna verkligen funnes mycken andlig kärlekslöshet, sä bör den bekämpas allenast genom kärlek; icke minskas den derigenom att man adömer vattenoch brödstraff derföre att strängt lutherske personer ej vilja begagna en agenda, son är försedd med bibelspräk efter en aldrig antagen bibelöfversättning, af hvilka ett och annat verkligen har smak af romanbitar, säsom spräket: Med ömaste bjertas känsla vördar, c. Talaren önskade att man snart mätte göra eftergifter; när man vet buru offentliga kommitteer behandla saker, skulle man kanske få vänta länge innan en ny passande agenda hunnit utarbetas, och emellertid huone kyrkan att splittras. Tal, tillstyrkte sålunda ett medgifvande att få begagna de gamla böckerna. Kyrkoherden Hammar. Då sä mänga andra afvikit från det egentligen föreliggande ämnet, kunde ban äfven för ett ögonblick tilläta sig det. Hvad Unonius yttrat mot religionsfriheten och som i sjelfva verket var till förmån för densamma, hör dock så ringa hit, att dess bemötande till annat tillfälle måste uppskjutas. Tal. tackade ordföranden för hans örd och exempel; hans beteende hade just varit motsatt mot det kyrkan visat. Det hade här framhällits att bland dem, som kallade sig läsare, mänga funnes, hvilka vore derliga, lastfulla; för dem har man lag och rätt,