Aftonbladet – 15 juni 1853, sida 2

Genom styckeportarne kunde jag, der jag låg i hängmattan och svängde på batteriet, se den grönklädda, låga ön, hvarpå staden är anlagd, omvexlande med stora slättmarker och gmärre höjder, de audra öarne på andra sidan, som dana Singaporesundet, haranen med de många skeppen, hvaribland äfven ett svenskt, den långsträckta staden med sina hvita prydliga hus lings stranden, minaretlika kyrktorn och husen på höjderna der bakom. Det var en vacker, ja verkligen tjusande tafla, som jag så der på afstånd var dömd ait skåda geuom en liten glugg. Af kamraterna, som fitigt besökte staden, mottog jag visserligen några berättelser om dess inre, huru den består af trenne tydligt skiljda delar, en europeisk med hela utseendet ef elegans och beqvämlighet, en kinesisk med sin typ af småsaktighet och hopträngdhet, och en malajisk, bestående af bambuhyddor, hvilande på pålar i den till utseeadet osundaste, öfversvämmade och dyiga delen. Jag fck höra, hurn europÅerna föga bo i Singapore, utan på landtställen i dess rärhet, dit de om aftnarne utresa att njuta ett ostördt landtlifs komfort och lugn; huru i kinesstaden de märkligaste ställena äro bodarne, der varor af alia slag i detalj försäljas, der opium rökes med alla sina ohyggliga verkningar och der spel afalla slag med den största lidelse öfvas o. 8. v.; huru landet till flera mils vidd kring staden endast upptages af dessa villor och planteringarne af sockerrör och muskot m. m., och huru värdarne på dessa landtgårdar visade sig gästfria och artiga. Hvad jag sjelf var åsyna vitine till, var endast det brokiga virrvarr af förvärfsökande, som dagligen omgaf och uppfylide fregatten. Araber, malajer, hinduer af flera stemmar, men mest från Madras och Calcutta, kacklade och sprungo oupphörligt dagen i ända. Kring