Aftonbladet – 15 juni 1853, sida 2

från tydliga och bestämda och på kapellane och adjunkter alltid tillämpade kyrkolagsstad ganden. Vi hemställa i detta hänseende til vederbörande med hvad rätt de i kyrkolage; tydligt åtskiljda prestoch pastoralförhöre sammanslås till ett enda, nemiigen för skol än, som efter fyllda trettio år anmäla sig till prestvigning och pastoralexamens under. gående? Dessa slippa således fram till pasto. ratet på blott ett enda förhör, hvilket, såsom det första, egentligen icke kan kallas anna än prestexamen, då deremot komministern och adjunkten måste undergå två, nemligen förs embetsoch sedan pasioralförhöret, Vi hemställa också huruvida kyrkolagens 19 kap. d S, som uttryckligen stadgar, att de, sora tjena vid akademier, gymnasier och skolor, ej måga tillstädjas att blifva vigda till prester utan förutgångna profpredikningar, allesiädes iakttages? Och om så icke skulle vara, huru öfverensstämmer så väl detta som det föregående exemplet med den ef konsistoriernas ordförande och ledamöter aflagda embetseden, der det heter: I alla domar skall jag rätt görs och döma efier Guds och Sveriges lag, utan afseende på egen vinning eller skada, på andrag vänskap eller hat; hvad gällande kyrkoordning samt öfrige nu eller framdeles fastställda lagar bjuda, skall jag noga vårda, efterlefva och handhafva, o. . v.? Sammanlägga vi alla nu anförda följder af skolmännens presierliga befordringsrätt, så visar sig denna så moraliskt fördörlig och för både skola och kyrka så menlig, att säkert ingen oväldig med ringaste intresse för bådas institutioner zan önska snnat än denna befordringsrätts ofördröjliga afskaffande och alla. som på minsta vis dertill kunna bidraga, på det kraftigaste anmanas att lägga hand vid verket. Serskildt stöller sig denna uppmaning till rikets komministrar, som icke blott hafva laglig rätt, utan också i förevarande fall, dei kyrkans bästa så väsentligen är i fråga, ena! deras presterliga embete förestafvad, ovilkorlig moralisk förbindelse ait, genom sina ombud vid dena förestäende riksdagen, föra kyrkans talan och undersiödja den icke fåtaliga Minoritet i presteståndet, gom är benägen för tidsenliga, af behofvet påkallade förbättringar både i stat och kyrka. Denna minoritet är icke fåtalig, ja — vare detta sagdt till ståndets heder! — den är så manstark, att den, behörigen understödd af rikets koraministrar, troligen skulle utgöra majoritet. Ett bevis hörför lemnas åtmmstone af 1848 ärs riksdag, då den förhöjda presterliga tjenstårsberäkningen för skolmännen afskaffades. I denna för let lägre presterskapet så vigtiga fråga utföll voteringen i presteståndet på det sätt, tt 23 röster stadnade mot 23, hvarföre den örseglade sedeln måste fälla utslaget, hvilket nnehöll nej. Antag nu, att voteringarnes utsång i de öfriga siånden gjort detta nej afsörande, så hade frågan förfallit ätminstone rid den riksdagen, just till följe af det ringa inderstöd hon erhöll af komministrarna, som ndast skickade irenne ombud, då de hade suonat sända tolf. Den tanken, att de insenting kunna uträtta vid riksdagarne, är bland lem lika allmän, som den är oriktig. Hvarje eform, huru påtaglig dess nytta än må vara,