Aftonbladet – 15 juni 1853, sida 2

möter dock motstånd än af kortsyntheten, som icke inser dess gagn, än al egennyttan, som har fördel af det gamla, än af en fanatisk konservatism, som hatar allt nytt, emedan det är nytt. Derföre behöfver hvarje reform sina målsmän, som föra dess talan och kämpa dess strider. Utan sådana strider har ännu ingen sanning vunnit burskap i verlden. Hvad nu serskildt striderna inom riksstånden eller diskussionerna beträffar, så slutas dessa ofta med voteringar, der det icke är skälen och den öfvertygande vältalighet hvarmed de framföras, utan nummerstyrkan, som afgör i hvilket fall komministerns röst gäller lika mycket som biskopens. Och huru mycket en enda röst understundom kan väga, bevisas just af det nyss anförda exemplet från 1848 års riksdag, der blott en enda af de komministrar, som vid föregående riksdag varit närvarande, men nu uteblefvo, med sitt ja i voteringsurnan skulle hafva beredt frågans framgång. Just med afseende på dessa samma voteringar är det af vigt, att komministrarne sända sina egna ombud och icke, såsom åtminstone en gång händt i ett stift, uppdraga åt en kyrzoherdarnes fullmäktig att föra det lägre presterskapets talan. Huru välvillig och lämplig en sådan kyrkoherde än må vara för detta ändamål, så har han dock icke mer än en enda voteringssedel att lägga i urnan, så får ban dock icke afgifva två röster på en gäng, den ena i egenskap af kyrkoherdarnes, den andra såsom komministrarnes ombud. I det vi ännu en gång kasta en blick, en slutblick, åtminstone för detta tillfälle, på den ymniga; skörd af upprörande missförhållanden i missbrukade eder, i orättvisa, förtryck, fattigdom och mörka framtidsutsigter för det lägre presterskapet, som den onaturliga förbindelsen mellan kyrka och skola burit, faller oss en tanke in, som vi icke kunna undertrycka, nemligen att ställningen inom kyrkan skulle i alla hänseenden vara långt bättre, om det rent presterliga elementet, som under närvarande förhållanden företrädesvis representeras af komministrarna, genom dessas från längre tid tillbaka fortsatta deltagande i riksdagsförbandlingarne, haft flera målsmän. Men — äfven detta passiva förbållande å komministrarnes sida är onekligen en följd af deras förtryck under skolan. De hafva låtit så förbluffa sig dels af det försteg som befordringslagarne tillagt och tillägga skolans tjenstemän framför kyrkans, och hvilket vederbörande ganska väl förstått att till hierarkiens fromma göra gällande, dels af det företräde i nteliigens, som skolmännen i allmänhet torde pga framför mängden af det lägre presterskapet, att de alldeles icke kommit att beinna, att goda teoretiska kunskaper och uppöfvade förståndsgåfvor alldeles icke äro vägon osviklig borgen för oegennytta, för oväld, för rättvisa, för denna moraliska klarolick, som mera tillhörer ett förädladt hjerta, in ett godt hufvud, ännu mindre kunna ersätta len sakkännedom, som en mångårig erfarenwet gifver vid handen. De hafva med en mer ;ch mer försvinnande tidsålders godtrogna öfverskattning af den formella lärdomens föreräden och en deraf härflytande öfvertygelse, tt deras chefer och förmän, bättre än de