Aftonbladet – 11 juni 1853, sida 2

hvarföre hat också är i mera förhatligt minne hos det lägre presterskapet, än han skulle vara, om han biifvit använd med vissa inskränkningar och uteslatande till kyrkans bästa. Man skulle nemligen åter kunna införa förhöjd tjenstårsberäkning, eller s. k. bankoår, för sä-,: dana unga män, som ingå i verkligt prester-. lig tjenstgöting såsom pastorseller komministersadjunkter, efter att förut hafva tagit den filosofiska graden med en viss utmärkelse, t. ex. ett och annat laudatur samt med beröm undergåit ea teologisk kandidatexamen, kanske med räözot strängare fordringar än för närvarande ega rum. Man kunde gifva dessal ittighet alt räkna hvarje adjunktår för ett och t halft, likväl med den ingkrönkning att, dan kyrkoherdebefordran en gång blifvit vunnen, adjunkturens bankoår återbringas till enkla vid transportensökningar. Och skulle ej heller denna sistnämnda utväg anses innefatta full borgen för erforderlig högre vetenskaplighe: inom presteståndet, så återstå ju alltid universiteternas teologiska lärare, hvilkas rättig! bet till presterlig befordran utom akademierna naturligtvis bör bibehållas. För öfrigt herrskar äfven på detta område, iiksom, enligt hvad förut är visadt, på det moraliska, och af samma orsak, en icke ringa begreppstörvirring bland kyrkans män. Emedan presteståndet kallas för det lärda ståndet,! heter det, men borde rättare heta: emedan presteståndet, till följe af skolans öfvertag öfver kyrkan, eftersträfvar att så kallas, så måste det framför allt ega lärdom.. Gudsfruktan, sedlighet, skicklighet och nit i embetet, dessa en prests liksom hvarje annan tjenstemans förnämsta prydnader, räknas i jemnförelse med lärdomen, några oftast ganska ytiiga skolkunskaper, som för tillfället upphöjas till rangen af lärdom, för ingenting. Visserligen låter det något annorlunda, så i kyrkoiagen som isynnerhet i vissa vältaliga föredrag vid högtidliga tillfällen; men här är nu icke fråga om hvad som bör vara, utan om det som verkligen är. Huru mycken moralisk styggelse — för att icke tala om bristande kärlek och skicklighet för prestens embete — bar icke under lärdomens täckmantel, icke smugit sig in, nej, utan med flygande fanor och klingande spel hållit sitt triumferande intåg i kyrkan! Förblindadt af snillets och lärdomens glang har presterskapet, förgätande de enklaste fordringarna af det kall, som skall vara en föresyn för andra, understundom på sina högsta platser uppsatt personer, som, utan denna upphöjelse och vissa intellektuela företräden, skulle hemfallit åt det allmänna föraktet eller måhända till och med åt lagens straffande arm. Hyllande samma grundsats af lärdomens fulltillräcklighet för det presterliga kallet har också regeringen — dock icke den nuvarande — understundom med kyrkoberdeembetet beklädt personer, som icke blott för detsamma varit praktiskt odugliga, utan också genom sin kända cyniska atheism, sin allmänt bekanta och genom de efterlemnade härjningarna för allas ögon synliga sedeslöshet varit verkliga skamfläckar för presterskapet. Och vidare, huru mycken okunnighet har icke under minervaskölden af mer eller mindre granna, genom charlataneri eller andra lika vanhedrande medel vunna akademibetyg hållit sitt intåg i kyrkan! Huru ofta har icke en mångårig och välbepröfvad presterlig förtjenst måst vika för dessa prunkande osanningar, detta fagra lärdomssaken, dessa betygrika examensprotokoller, som äfven i bästal fall eller då de verkligen motsvaras af sina innehafvares insigter, hvilket icke alltid är hän: delsen då de företes för befordrans vinnande, dock icke utgöra en så osviklig borgen fö motsvarande tjenstemannaduglighet,att en bepröfvad sådan derföre: bör stå tillbakal Och på ett ännu lägre examensstadium, än det nu ägyftade rigorösa akademiska, hvilket på er gång både ömkligt och löjligt charlataneri aj lärdom är icke i de flesta fall den för kyrkohberdefullmakts och Iyrkoherdeinkomsts erhållande alldeles oundgängliga pastoralexamen! Och tillika, hvilken gränslöst oförnuftig och orättvis lagstiftning, som väl anser adjunkten eller kapellanen för fullt skicklig att på sin prestexamen, i åratal, ja, i hela sin lifstid med fullt kyrkoherdeansvar förestå en kyrkoherdebefattning, men icke att böra naranet och åtnjuta inkomster derför utan en förnyad examen! Hvilket är väl det bästa beviset för kyrkoherdeduglighet, antingen en mångårig oklanderlig utöfning af prestembetet, eller ett examensprotokoll? Så har lärdomen allthittills ansetts för en prests förnämsta prydning, inför hvilken allt annat förbleknar! När skall väl det mera väsentliga komma till sin rätt? När skola väl de förnuftiga grundsatser för odefordringar, som skolan sjelf hyllar, också vinna burskap i kyrkans lag, nemligen att tjenstförrättning är det säkraste medel att utröna om en sökande är skicklig,, samt att ven högre skollärdom, eller större och andra insigter än den sökta sysgslan fordrar, ej må gifva företrädesrätt, med mindre de i hka grad som hos medsökande äro förenade med natursgåfvor för kallet, med ådagalagdt nit och en genom erfarenhet och öfning vunnen skicklighet? Hvad är orsaken, att dessa gå förnuftiga grundsatser icke, under kyrkans mångåriga styrelse af skolchefer och skolkonsistorier, blifvit tillämpade jemväl på hennes befordringar, utan stadnat qvar inom skolan? Ingen annan än den, att vederbörande ansett l kyrkan för en pensionsinrättning för uttröttade skolmän, visst icke af ömhet för skolan, för hvars inre förbättring dessa andliga chefer städse visat sig så djupt likgiltiga, utan förl att med tillhjelp af en sådan inrättning lättare ar a gr a mn