Aftonbladet – 11 juni 1853, sida 2

— Jag antager, jag anteger af hela mitt bjerta ert förslag ... Säg mig endast först om edra vänner händelsevis äro menniskoätare. Spela mig icke detta vilda spratt. Han skrattade, och vi togo begge vägen till Puebla de San-Jos. Detta möte hade fullkomligt upplifvat mitt mod. Jag drömde nu mera endast om de klippor genombrutna af guldådror, om hvilkas tillvaro jag så oförmodadt blifvit underrättad, och jag gick vid sidan af min reskamrat, lycklig i det hopp han gifvit mig och ännu mera lycklig derigenom ait jag ändtligen sammanträffat med en indian, med hvilken jag kunde samtala. Alla de jag hittills mött hade för mig varit döfstumma, af hvilka jag icke kunnat locka ett ord. Men denna gång påträffade jag en som talade spanska; också öfverhopade jag honom med så många frågor att jag lyckades aflocka honom historien om bans lif. Född 1802 i dalen Talares, hade han ända till sitt adertonde år icke drömt om att det fanns andra gätt att lefva än den vilde indianens. Tillfångatagen 1820 af ett folk med hvilket hans stam var i strid, hade han lyckats fly, och under det han irrade kring bland bergen förde hans lyckliga stjerna honom till en mission. Californien egde vid denna tid nitton dylike stationer. Åtta voro inrättade efter samme plan och hvarje mission egde en rymlig byggnad, bestämd att emottaga de indianer som munkarne undervisade uti kristendomen oct lärde de för lifvet nödvändigaste handtverk Missionärerna, säger M. de Mafras i sitt lärde arbete öfver Oregongebitet och begge Kalifornierna, missionärerna sökte lösa det store problemet att göra arbetet inbjudande, och de hade lärt indianerna inse att de voro befriade från fiendtliga stammars anfall, då de vor