Aftonbladet – 2 juni 1853, sida 3

10 BH RR EE den enkelhet framställer åtskilliga goda eriningar till de mindre landtbrukarne att stifta föreningar, för att derigenom kunna med för.J :nad omtanka och gemensamma krafter verka ;J till en bättre utveckling af landtbruket bland allmogen. De föreslagna mindre landtbruks; föreningarne finnas emedlertid redan på somiga ställen, och i detta hänseende kan man hänvisa insändaren till de nyligen upprättade häradsgillena i Örebro län, hvilka framkallats ij af dervarande Hushållningssällskap, under hvilket de höra, i egenskap af mindre territoriala ; föreningar. Det intresse, hvarmed de der Jredan blifvit omfattade, lemnar en borgen dderför, att alla öfriga hushållningssällskaper skola hvar i sin ort skynda att framkalla dyTlika häradsgillen, som kunna verka mycket T godt bland allmogen. Den insända uppsatsen har följande lydelse; Om Landtbruksförening. Vördsamt vägar en medlem at Bondeständet enfalI deligen, men välment föreslå till diskussion och muntdliga öfverläggningar nämnde sent pätänkta, men icke Ådestomindre nödiga förening. Kongl. Maj:ts och Rikets Ständer hafva ansett åtskilliga föreningar nödiga, säsom: Bankföreningar, Hypoteksföreningar, Handelsföreningar, Fabriksföreningar och Handtverksföreningar m. fl.; men månne icke äfven Landtbruksföreningar vore vida mer beböflige och gagnelige för landets väl? Vi hafva ju talande exempel derpä att många i förening kunna faträtta mer, än den enskilde medborgaren ensam. . Vid sammanträden kunna ju män af yrket upplysa åvarandra och genom samräd undanrödja bedrötliga leller verkliga hinder mot landtbrukets framskridande till förbättrade förhållanden; men spridda försök på -Jenmanna hand förmä föga, emot den börda som ömsom trycker och förtrycker största mängden af folket. -JOm de band som tillbakahälla landtmannaförkofran läro högst segslitne, sä behöfves sannerligen att yrkesbröderna använda all sin förmäga att med samlad T kraft sträfva framät. Icke sä obetydligt vore, om en llandtbruksförening kunde ävägabringa: 1:mo en allI männare stigande upplysning, ärminstone i landthus bällningen och 2:do samverka, med rätt och sannings älskande auktoriteter, för beredande af förlagsmedel Jåt bonden, till praktiskt begagnande af mera vetande, befordran af odlingslän, på billiga vilkor, jemte utfionande af nägon garanti för dessas ändamälsepliga användande. Acgäende första delen mä, denna gäng, följande erinringar göras (om förhållandet med ifrägavarande upplysnings stigande). Goda äro väl grundidgerna med inrättandet af landtbruksakademi, hushällssällskaper, riksoch provirciallandtbruksmöten samt agronomers kringresande på landsbygden ; men länder allt detta till särdeles gagn för det största antalet landtbrukare ? Hafva de fätt nog förkännedom om frägornas vigt samt öfvertygelse derom, att det just är deras förmän som är i fråga, eller hafva de väl tid och tillfälle att söka långväga upplysningar sedan alla arbeten fullgjorts, alla visss och ovissa onera blifvit guldne? Stora män räkas på stora möten och samrädas om förbättringar som de mäkta göra på stora gods; menp smähemmansegarne skulle väl hellre sammanträfta på sockeneller häradsmöten och friare talas vid om sine jordbrukssngelägenbeter; äfven kunde resultaten på de stora mötena blifva på de små meddelade och gjorde mera begriplige. Om ?,,, delar af den för åkerbruket egnade jorden, fastän all icke i värsta vanhäfd, likväl brukas på ett sätt som föga lönar mödan och oftare vällar missväxt, än som missgynnande väderlek dertill föranleder; så är det nog illa! Vid säväl större som mindre landtbruksmöten, vore val ätminstone följande tvenne trägor värda ett noga öfvervägande: 1:0o Hvad som hos den största mänugden landtbrukare vällar sä ringa produktion, på den största vidden af svenska jorden, som brukas af allmogen? och 2:o huruvida det vore för både enskildt och allmänt väl, äfvensom för statsinkormsterna mera lönande att företrädesvis afhjelpa de största bristerna i landthushällningen, än att sysselsätta sig med idealiserandet af en och annan hundradedel? Regerings och Ständers syftem3l med landtbruks:kolors inrättande har väl varit ädelt; men männe äsigterna vid reglementeringen, idgers utförande i detalj, alltic varit mest fästade vid det stora helas bästa, eller vid vissa delar, samt understundom till förmän blott för ;nrättningarne sjelfve. Frilärlingar kallas de som äro härdast bundne, de som lära minst och betala mest, om arbete rätt värderades, Minne det är i allmänhet välbetänkt, att först ockra på den fattiges: enda förmögenhet arbetet — och sedan klaga öfver tjufveri eller fattigförsörjningen ? Missförständet om ändamälet med landtbruksskolor: är mängfaldigt: somliga mena att en derstädes inöfvad disciplin är hufvudsaken och att det vore vädligt sprida mera ljus bland den arbetande klassen; kelst dermed en och annan kunde höja sig, utom det eljest väl bevakade skranket för klass-skillnader med oliksrättigheter! och att bonden här icke får veta mera, är soma stundom utminuteras ät s, k, rättarelirlingar, som då de kunna plöja och så m, m. bandtverksmaässigt, sedermera mä nöjas med hvad för öfrigt Slumpen, väder och vind tillskyndar, Dock få nägra de storas afundsjuka tro styrka, dä bonden sjelf tror att det icke kan blifva annorlunda, och att det är mer än nog, ja storstätligt, om boodesonen kan skrifva och räkna; hvilket dosk kan läras i byskola. Fordom sosigs äfven stätligt att kunna läsa; men både det ena och andra är ju blott ett medel till hufvudsakligare vetande? Huru och på hvad sätt landtmannayrket skall blifva mera vinstgifvande, hura en högre afkastning, ett tre å fyradubbelt tunnetal säd per tunnland, eller i tälet för 5:te a 10:de kornet, skall kunna skördas ä:te å 50:de m. m, af utsädet, jemte jordens stigande vextkraft för framtiden; detia torde böra blifva hafvudsak i landtbruket, samt att kunna. skrifva upp och hälla räkniog öfver sin landtbusbällning utgöra en gad bigak, Den landtbrukare skördar väl minst, som rakt motarbetar naturen, men den mest som medverkar naturens egna sträfvan samt gör jorden tjenlig äfven för större och ädlare produkter. Men huru kan han veta om naturen moteller medverkas, utan att hafva kommit naturens hemligheter på spären. Någon naturkunnighet blifver således nödig, för en god landtbrukare, och ännu mer för den rationelle landthushällagen. Mängfaldiga olikheter kunna ju finnas i det ena jordstycket mot det andra. Konsten att kunna upptäcka ett fel eller en brist och att veta hvarmed det skall botas eller ersättas, är väl här af högsta vigt? Ett i jorden öfverflödigt ämne kan verka säsom ett gift, till växternas vantrefnad, sjukdom och död; men närvaron af samma gift, förenadt med ett annat ämne,kan stundom tvärtom blifva en god gö dande massa, som starkt befordrar sädesväxten. Kreatursspillniog, som kommit i jorden under förfädrens tid, kan i vissa fall eller till en del ligga i jorden uti dödt förkoladt tillstånd; men om vissa ämnen dermed förenas, så kunna, i vissa fall, de slumrande krafterna deraf väckas till en lifsverksamhet, som ästadkommer ymniga skördar. h Åkerbrukaren trampar stundom ovetande under sina li fötter, är in och är ut, ämnen som äro tjenliga till sr äkerns gödning och förbättring, som blifvit, i djupa k lager, samlade under förfädrens tid, under det attb! äkern utsvältes eller blott gifver 5:te kornet. Göd ni niogsämnen kunna på mängfaldiga sätt samlas och sedan olika beredas, men ömsom användas bäde tillst stort gagn och mycken skada, allt efter mer och minin dre vetande om naturlagarna; så är ju äfven förhäl m landet med vataet, hvilket upplöst i sina beständs-vi Aalar kan vifta ämnan anh auntlatlninmerv 411 am af IA te