Aftonbladet – 2 juni 1853, sida 3

Då man nemligen nyss sett hufvudstadens resp. själasörjare föreslä att presterskapet skulle erhälla en ökad rättighet och äliggande att besöka de enskilda familjerna i vissa distrikt för att tillse god ordnivg, så äger man naturligen vänta attoettsädant åliggande i främsta rummet flitigt uppfylles i afseende på fattighusen, som böra stå under prestens omedelbara tillsyn, och hvari af ålder och bräcklighet hopsjunkna invänare, som redan tagit afsked af alla timliga förhoppningar, så mycket mer äro i behof af andlig tröst och hugsvalelse. Dessa listor borde vara tillgängliga och framläggas någon gårg om äret vid sockenstämmorna. För presterskap och kyrkoråd skulle det utan ifvel vara en tillfredsställelse att härigenom kunna visa församlingen, att de ej, säsom mängen nu nödsas misstänka, alltför mycket och obetingadt lemna Je fattigas öde i afseende på den dagliga behandlinsen åt underordnade råa och härdhändta entreprenörers och vaktbetjentes godtycke. Det är icke tillräckligt att bäremot invända, om deri ocksä ligger en sanning, att pluraliteten af fattighjonen äro personer ur arbetsklassen, som icke äro ovana vid en rä medfart, ty oförskyllda lidanden kännas alltid af mensksiga nerver och sinnen, hvarföre ock vaktmästarenp Anderson säkert skulle vara föga beläten med att sjelt indergå samma traktamente, som han tilldelat qvinaan Löfgren, ehuru han mer än väl hade förtjent det, ch en sådan korrektion ostridigt vore den lämpligaste för ett sädant humör. Vi vilja ieke ens tala derom, stt resp. presterskapet icke af egen erfarenhet kan sänna eller göra sig en rätt föreställning om, bura let skulle smaka ati blifva sä behandlad — himmel, avilka horrörer skulle icke dä, och med skäl, få hö:as öfver land och rike! Men hufvudsaken är, att dei ör framtiden kunde ställas så, att man sluppe ett vidare få höra talas om siädana skandaler som den frågavarande, det vare sig från därhus eller fattig108. sen