Aftonbladet – 1 juni 1853, sida 3

svår att skildra. Det är en sats som dagligen kan bevisas, att egoister böja sig med mindre undergifvenbet för en motgång, än känsliga bjertån. Dessa, mera sysselsatta med nästans ve eller väl, fördraga med mera förströdt sinne sina egna lidanden, under de att de förstnämndes känslighet helt och hållet koncentrerar sig omkring deras eget jag. — Egoister äro långt ifrån kalla, känslolösa; de som isolerar dem från andra menniskor är ej deras känslolöshet, men väl deras passion, egenkärleken — de älska sig sjelfva för mycket, för att finna bos sig en känsla af tillgifvenhet öfrig att gifva menskligheten; men hvarje gåpg man vidrör föremålet för deras dyrkan, det vill säga dem sjelfva, så uppresa sig alla röster i deras hjerta och klaga högt. Det samtal herr Fresnau nyss haft med gin måg, bragte honom uti ett känslornas upprorstillstånd, som eftertankan, långt ifrån att lugna, blott mera ökade. Blotta tenken på att ban möjligen skulle nödgas lemna en egendom, bebyggd af honom och der han alltid hoppats få sluta sina dagar, bragte honom till djup förtviflan; men isynnerbet kände han gig förödmjukad vid den tanken att Noisetigre skulle öfvergå i andras händer; att man ej mera skulle nämna honom som egaren till den vackraste egendom i hela Loiret, och att hans afundsmöän utan tvifvel skulle anse denna försäljnivg som ett slags början till obestånd i hans affärer, som ett gkingrande af en förmögenhet, hittills obestridlig, och i hvilken han satt all sin ära! Sålunda angripen på en gång, såväl i sina böjelter, i sina vanor, som ; sin fåfänga, dukade han under, liksom träffad af ett oväntadt elag. Georg, åt hvilken han meddelade sitt samtal med Durvert, teg äfven gantcka kallt fadreng förödmjukelse: zonen var ej mindre beräknande än mågen; han insög gen:st att försäljningen af Ja Noisetigre alltid vore till hans fördel; Derföre skyndade ban sig att afbryta all vidare förklaring, genom att meddela fadren ett bref, deri man föreslog honom en