Aftonbladet – 26 maj 1853, sida 2

aster de hade gemensamt med andra natioers korsarer, genom sitt tycke för mord. synnerhet hände det aldrig att kapten Surre vesättning bemäktigade sig ett fransyskt fartyg, utan att der begå ett mord. Huru det än förhöll sig, så var det endaat xapten Surr som kunde bestrida kapten Grods hans rykte inom engelska kanalen, och likväl hade dessa tvenne korsarer ännu aldrig träftats. De hade, det är väl sannt, intet sköl att söka hvarann; ty, eburuväl ordspråket säger: Ondt mot ondt, skulle alltid den ovilja som rådde emellan nationerna yttra sig emellan dessa båda genom en strid På lif och död. Kapten Groda skulle ej. varit den som sökt undkomma striden, och besättningen på korvetten Hunger skulle, hvad helst än deras kapten f. d. advokaten beslutat, utan tvekan antagit stridsutmaningen. . Emedan de båda hjeltarne i denna tilldragelse nu kommit fram på scenen, torde det kunna vara tid att ge någon upplysande beskrifning om deras yttre. . Groda var en liten groflemmad, ljuslett karl, med korta, knubbiga armar och runda axlar. Han var på intet sätt lik de smärta poetisks sjöröfrarne, alltför poetiska bjeltar i nutidens romaner. Det var jemt och nätt att han kunde sköaja sin egen fot, dold genom hans rund: gubbmage ehuru han ännu ej fyllt sina tretic är. Hans lilla näsast hans, lilla mun, han små blå ögon, förlorade sig som små punkte i hans fylliga ansigte. Oaktadt denna oer. hörda förtidiga fetmas besvärlighet, tog likv! bos honom kroppen ej öfvervigt öfver själs: förmögenheterna. Skarpsynthet och bestämt vilja gjorde honom till herrskare öfver hans öfrigt mera lediga ocH obeasvärade kamrater Då han befallte, måste man lyda; och on hågongång det hände att en bland hans ma troser höjde sin yröst eller sin arm emo