Aftonbladet – 20 maj 1853, sida 2

utsträckt på den fuktiga marken, utan känsla, utan lif, hans kläder öfverhöljda med smuts; hans panna hade ett förfärligt sår, ur hvilket bloden strömmade. Jag har sett... Ack! jag bar sett William . .. Ni har varit vittne till min sons död! utropade lord Kysington, uppresande sig som eit spöke från örngottet bvarpå han hvilat, och fästade på mig så stora, så genomträngande ögon, att jag förskräckt ryggade tillbaka, men oaktadt mörkret i rummet, tyckte jag mig se en tår fukta gubbens ögonlock. Mylord., svarade jag, jag har sett er son dö, och jag har sett hans barn födas! Ett ögonblicks tystnad uppstod. Lord Kysington betraktade mig uppmärksamt, slutligen gjorde han en rörelse, hans darrande band sökte min, tryckte den, derpå drog han handen tillbaka, och återföll på sins kuddar, Nog, nog, min herre! Jag lider, jag be höfver hvila. Lemna mig ensava.n Jag bockade och aflägsnade mig. Iunan jag lemnade rummet, hade lord Ky: sington återtagit sin vanliga ställning, sitt lugr och sin orörlighet. Jag kan inte beskrifva för er, mina damer Imiva talrika och vördnadsfulla försök hos lor IKysington, hans obeslutsamhet, samt den ån Igest han dolde inom sig, och slutligen bun bans faderskärlek, huru hans ståndshögmod lifvadt af hoppet att lemna en arfvinge til sitt Damn, slutade med att segra öfver al hans bittra motvilja. I Tre månader efter den scen som jag nys heskrifvit, stod jag på trappan till detta hu ii Montpellier, väntande Eva Meredith och hen inom sin slögt föratt in ser. Det ver ea sköj