Aftonbladet – 14 maj 1853, sida 2

dels idkande nödiga skicklighet borde förvärfvas, jemte allt skrätvång upphäfna; bandtverkare och deras förlagsmäna samt bruksidkare berättigade att, likasom! fåbriksidkare, i hvilken stad som heldst i öppen bodi sälja sina tillverkniugar, och landtmän a!t på samma sätt-sälja Jandtmannavaror; rättigheten att på landet, hvar som heldst, hälla handtverksverkstad eler idka fabrik samt, på visst afstånd från stad, i öppen salubod ät hvilken som hbeldst försälja, icke bloit inkemska, utan ock vissa utländska, varor allmänt erkänd, och derigenora grunden lagd till upphäfsvande af den rän medeltiden, i fråga om rätt till förädlingsnärings och inrikes handeis idkande qvarstäende skilnad mel lan stad och land ; dena förut några få gynnade personer allena medgifna rätt att till sin försörjning utan verkstad idka handtverk utsträckt till alla, som deraf ansetts kunna vara i behof, och qvinnans rätt till handtverks idkande i allmänhet bestämd med en högsta tacksamhet värd liberalitet; land: mannens seglationsfrihet utvidgad, och, till ailt detta, prohibitivoch skyddssystemet i vära tullagar så modereradt, att samtliga de nu med utförseltull belagde varor kunna hänföras under 19 hufeudbenämningsr (tulltaxan hän för dem, nägot inkonseqvenot, under 18; och att utförselförbudens hela antal är 4, att tullfrihet vid införsel är medgifven allai:tulltaxan ospecificerade rå:mnen och ett stort antal specificerade artiklar, sat att. införselförbuden frön ett antal af mer än 300, som det var i 1816 års tulltaxa, nedsunkit till ett antal af 24. Men då grundsatsen: utan frihet inga framsteg, sälunda mer och mer blifvit erkänd, har man ej glömt, att all frihet, för att blifva mer än ord, för att blifva verklighet, mäste vara makt, och att kunskap är makt. Och hand i hand med grundsatsen: utan frihet inga framsteg, har under vär konungaätt gätt den: utan kunskep inga framsteg. Alla de tekniska undervisningsanstalter, från hvilka näringarna nu mot taga de män, af hvilka de hafva mest att hoppas, tillhöra denna. tid. Skogsinstitutet, landtbruksiostituter, landtbruksskolor, teknologiska institutet, bergsskolan i Falun, navigationsskolorna, hafva alla derunder tillkommit. Och frågar detta folk sig vidare, i hvad män den sålunda mer och mer frigjorda och med mer och mer insigt drifna industrien i värt land af vär tids mäktiga häfstäng, föreningseller associationsandan, ka påräkna det understöd, utan hvilket ingen ting stort hvarken för den eller nägon annan mensklig verksamhet är att hoppas, i hvad män denna anda uader den nu regerande. konungaätten vunnit i styrka och fannit den uppmuntran den förijenar, så gifves svaret af en mängd föreningar, större och ingängna för en större mängtald af ändamäl, änj nägon föregå ende tid i Sverige sett. Nya hushällssällskap och äldre, vaknade till nytt lif, med länsoch riks-landtbräksmöten, hypoteksförhingar, af hvilka den första, bruksägarnes, stifrades 1833, den andra de skänska jordägarnes, 1836, 18 i de gamla diskontkontorens ställe trädda privatbankerna (den äldste stiftad i Skåne 1830) och filialbankerna (af 1852), samt jernvägsbolag hafva kou: tit nya band mellan hela landsorters eller hela rikets för ändamöälen intresserade inbyggare. Sparbankerna, at rikets ständer vid 1817—1818 ärens riksdag önskade, och kort derefter i Götheborg och Stockholm, samt nägot senare, i mängd, på andra orter stiftade, med flera andra, för. materiell förkofran eller inteliektuell och sedlig lyftning ingängna, föreningar hafva inom. trängre kretsar knutit dyl:ka på längre varaktighet beräknade band. Antalet och vigten af de smärre föreningar för kommunikationsanstalter, odlingsföretag, 0. s: v., hvilka för kortate tid förena medborgare, växer med hvar dag. Och om det värde, lagstiftande makten sätter på dessa associationer, äfven då de blott hafva materiell odling till sitt direkta syfte, vittnar utfärdandet af den särskilda lagen om aktiebolag. Genom detta mångfaldigande af associationer mäste för öfrigt dev, hvarifrån flera bland de öfriga utgätt, än frän nägon annan, nämligen kommunen, vinna j interesse. Och man är i följd deraf: berättigad at! vänta, det dess för bäde staten och enskilda så vigtiga organisation icke under tiden blifvit lemnad utan reform... Den bar det ej heller. Till reformerna väga vi likväl ej räkna den sedrast utfärdade stadgan om fjerdingsmän. Men : deremot räkna vi med-full öfvertyge!se dit de sista :sockenstämmoförordningarna, för .de bestämda, förut saknade, föreskrifterna om sockenstämmor i alla städer, och för bestämningarna om rättigheten till deltagande i kommunala öfverläggniggar och beslut likasom om, skyldigheten till deltagande i kommunala, bördor, förordningen om sockenstämmor i Stockholm särskildt, för sockenstämmonämndens inrättning, samt förordningen om sockennämnder -på landet, för denna inrättning, hvilken med helt annat eftertryck, än den mänghöfdade sockenstämman, kan förvalta en mängd kommunalbestyr. Säsom lagar, icke för kommunernas organisation, men för deras särskilda fucktioner, bar man fråv denna tid att nämna stadgarna om fattigvärden och den ännu, vigtigare stadgan om foltundervisningen, runden för all aonan uuiervisniog cch dermed ock ir alt, så val materiellt som intellektuellt, sedligt och religiöst framskridande, men hvilken emellertid af staten länge öfverlennats ät föräldrars och presterskaps omsorg allena. Den miste ået under katolska tidehvarfvet och sextonde ärbkundradet, emedan man då hade bekymmer nog för prestoch embetsmannabildningens upphjelpande. Efter de högre undervisniogsverkens ordnande i början af sjuttonde ärhundradet ädrog den sig emedlertid mot samma sekels slut uppmärksamhet; och i motsats mot hvad en snillrik författare vyss yttratsynes oss klart, att 1686 ärs kyrkolag verkligen inne häller en bestämd föreskrift om en folkskola i hvar socken. Klockaren eller kapellazen alleva nämnas i 24 kap. 11 af samma lag sisom skyldiga att bestrida barnaundervisningen. Föräldrarne, ehuru naturligtvis berättigade dertill; förpligtades blott attlåta sina: bara undervisas. Men klockare och kapellaner lära: ej varit hugade för denna undervisning, och sedan föräldrar i allmänhet, troligen i följd af det för all trolofniog stadgade vilkor om kristendomskunskap, vunnit mer skicklighet, förändrades 1686 ärs föreskrift är 1723 till ett bestämdt stadgande, att föräldrarne sjelfva skulle undervisa sina barn och, endast i fall af bristande förmåga dertill, äga att sända dem till skolmästaren eller klockaren eller hvar lägenhet eljest funnes. Ceh devna lögenhbet lät staten länge derefter föräldrarna söka bäst de kunde, utan att anse sig förpligtad att komma dem till bjelip. Till de äldre, i städer, som saknade högre läroverk, allmänt, och på andra ställen tillfälligtvis, inrättade pedagogier tillkommo väl smäningom nya, af enskilda eller kommuner, nägon gäng med hjelp af kyrkors behällna tionde eller andra tillgängar, stiftade. Men staten bekymrade sig föga derom. -Man visste, att allmogen i Sverige kunde läsa i bok, och man nöjde sig så mycket heldre dermed, som man visste, att den på mänga andra ställen .ej kunde det. Vid 1809—1810 srens riksdag kom visserligen bland så mänga andra ämnen äfven folkundervisningen till tals, och inbegreps i den anhällan, ständerna frams:ällde om en undersökning. af uppfostringsanstalterna. Men ehuru vexelunderviscingsmetodens uppfinnande under tiden ytterligare riktat uppmärksamheten ät detta häll, var det dock först den 16 December 1820, samma dag, isom den nya skolordningen för de högre skolorna:! uttärdades, uppfostringskommitteen fick befallPAM AN PK SE RO set VÄRDERA ARE