Aftonbladet – 14 maj 1853, sida 2

och : modfällda. I ett ögonblick stötte fru Meredith oss åt sidan, ilade fram, in i ett busksnår. Vi följde henne. Då vi upplyftade en fackla för att urskilja föremålen; ack min Gud! sågo vi henne på knä bredvid William; han läg utsträckt på marken, med stelnad blick, pannan höljd med blod, som rann ur ett sär på venstra sidan af hufvudet. Doktor ! sade Eva till mig. Detta enda ord sade: — William, lefver han ännu? Jag böjde mig ner; jag undersökte William Merediths puls, lade min hand på hans hjerta, och jag förblef stum; allt efter som min-tystnad varade länge, såg jag henne darra, vackla, och utan att säga ett ord, eller gifva ett rop, nedföll hon afdånad på sin mans döda kropp. Nu mina damer, sade doktor Barnabe, i det ban vände sig till sina åhörarinnor, alyser solen; ni kunten nu promenera. Låt oss stanna här med den sorgliga perättelsen.ns Grefvinnan de Moncar närmade sig gubben: :Doktor, sade hon, var barmhertig,. var nog god att fortsätta, betrakta 085, och Dn kan inte beivifla det stora intresse med hvilket vi höra er. . Och i sanning, på dessa unga ansigten som omgålvo doktorn fanns ej mer detta sperulla skämt. Kanske skulle han till och med kunnat se tårar lysa i måoget öga. Han ätertog sin berättelse: Fru Meredith blef förd hem till sig; hon låg på sin säng i flera timmar utan känsla. Jag kände ganska väl att dei ver både en skyldighet och en grymhet att använda de medel min vetenskap eger till ät rkaliandet af hennes lif. Jag förskräcktes iför da sönderelitande uppträden som skull: öija på detta tillstånd af medvetslöshet. Jag j;tod lutad öfver denna arma qvinna, badand: hesnes tinningar med kallt. vatten, motseende med ångest det: sorgliga och deck lyckliga