Aftonbladet – 14 maj 1853, sida 2

ch på alla mina häftiga invändningar svarade won mig, med en dof röst: Jag följer er.o Vi begåfvo oss utaf. Moln betäckte må-; en ; det fanns intet ljus hvarken på himmeen eller jorden. Vi kunde knappt vid fackornas fladdrande, osäkra sken hitta vägen. Zn betjent gick först. Han förde den fackla nan bar, än åt höger än åt venster, för att upplysa dikena och busksnåren som voro utmed vägen. Efter honom kommo fru Merelith, trädgårdsmästaåren och jag, följande med olicken hvarje föremål som facklan upplyste, sökande med dödsångest hvad som kanske skulie förstena oss. Tid efier annan höjde vi rösten och ropade på herr Maredith. Bredvid oss framsuckade en af tårar qväfd röst Williams namn, som om detta hjerta mera rott på kärlekens makt att höras genom sina årar, än vi genom våra rop. Vi kommo in i skogen. Regnet började alla med stora droppar och förorsakade bland bladen ett så dystert Jjud, att det tycktes som om allt gråtit omkring 058. : Evas lätta kläder blefvo snart genomvita af det kalla regnet. Det strömmade på vägen, och på den arma qvinnavs panna. Hon stötte sina fötter mot de framskjutande klyfistyckena, och mer än en gång var hon färdig falla på sina knäa ; men hon fortsatte sin väg med den kralt som förtviflan gifver, Det var plågsamt att se. Facklornasröda sken upplyste, allt som vi gingo, hvarje träd, hvarje klippa. Ibland dä vägen krökte sig, tycktes vinden utsläcka dess löga, och vi stannade förstummade i mörkret, Våra röster, då vi ropade Wiiliam Mereditbs namn, hade blifvit så darrande, att de skrämde oss sjelfva. Jag tordes ej se på Eva, jag fruktade verkligen att hor skulle falla ner död framför mig. s Vi gingo nu en stund helt tysta, trötta