Aftonbladet – 14 maj 1853, sida 2

Ett segrande intyg för sanningen af denna sate, lika ärofullt för konung och för folk,! gaf för en månad sedan det lilla Belgien, g som den innerlighet hvarmed inen firade tronföljarens intradande i hans myndighets: alder. aDe bifellsropa, sede den unga fursten då han intog sin plats i senaten, de bifallerop hvarrced Belgiens folk helsar mitt inträdande inom detta område, öfverbevisa ig ännu en gäng att detta folk, beiåtet med sitt förflutna, endast önskar dess fortsättande för framtiden. Sådant är i sjelfva verket, mine herrar, det mäl till hvilket vi gemensamt böra sträfva. Hvad mig angår, så kännen j de tänkesätt sora lifva. mig. J veten att jag, innerligt tillgifven landets oberoende, känner dess existens såsom min egen. J skolen i mig alltid fina en medborgare, lycklig och stolt att bid till upprätthällandet af vårt oberoende vår lycka. Och detta fria folk, hvilket Försynen tycks hafva satt såsom den konsiitutionella principens gränsvakt mot öst-:ss och söderns mer eller mindre permanerta despotism, kände äfven i deuts ögonblicz huru innerligt dess öden äro sam manväfda med den usga dynastiens, som grundades samtidigt med desz eget oberoende och under hver: upplysta och frisinnade styrelse det nu i tjugo är med ärofulla ansträngningar höäfdat sin gjelfständighet och med snabba steg framgått på utvecklingens bana. Fehet och framåtskridande är lösen för detta folk och dess dynasti. Dessförutan finnes för ngendera någon lycka eller ens något varakt:gt beständ. Om värt urgamla samhälle ej kan förbinda början af sin egen sjelfständighet med begynnelsen at siit nu regerande konungahus, så fäster det dock vid begynaelsen af Carl Jobans ätt i mer än ett afgeende begreppet at sn egen politiska pånyttfödelse. Denna ätt skulle dervid också förneka sitt eget upphof. skulle förneka grundkarakteren af de händelser gom upphöjde den på svenska tronen, om den räckte handen till någon återgång till det gamla förmyndaresystem, som under långa århundraden hämmat den fria utvecklingen al folkets. krafter. Den glädjefulla tilldragelse som, samtidigt med H. M. Konungens tillfrisknande ur en långsam och hotande sjukdom, inom vårt kxonungahus, ändade pröfningarnes skiften, erbjuder en lämplig anledning att kasta en återblick på den närmaste förflutna tiderymd, som svenska folket och dess konungahus hand i hand med hvarandra genomvandrat. En sådan öfverblick ger den säkraste bekräftelsen på den öfvertygelse söm nyss framställdes. Med glad tiillfredsställelse räknar författaren till den ofvannärmnde inbjudningsskriften stegen som vi under de näsiförflutna åren tagit på den fria utvecklingens bana, och otvifvelaktigt gifva de rika anledningar till tillfreds: ställelse och tacksamhet, ej så mycket för hvad som redan blifvit upphunnet, utan fastmera för löftet, som detta upphunna innebör, att vi ej skola stadna på haltva vägen utan göra allt bastigare och säkrare framsteg på den: beträdda banan, — denna bana på hvilken ingen återgång ostraffadt försökes, men på hvilken vandringen är lättare och tryggare, och utsigterna nera belönande, ju längre man vandrar den. Så hafva åtminstone vi uppfattat hufvuddragen i det vackra festprogrammet, som vi här meddela vära läsare: De fria folken mäta en regerings värde, icke efte r den lycka, den skapat eller sökt szapa; icke efter def förmäga till sädan skapelse, den ädagalagt, utan efter den lycka, folket sjelit under densamma ska pat sig elier grundlagt, eiter: den tillväxt, dess förmäga att skapa sin egen lycka under densamma vunnit. Ty dessa folk hafva lärt inse, att för folken, likasom för individerna, den enda lycka, som i sig innebär en borgen för sitt beständ likasom för sitt räta bruk, är den de sjelfva sig beredt, och attall annan, all den ett folk t. ex. af sin regeriog säges mo:taga, lika lätt som den erhölls kan gå förlorad, lika lät: oförnuftigt, som förnuftigt brukas. Att denna ivsigt, hvilken den store Gustaf Adolf och hans män tvitvelsutan ägde, men som efter, deras tid allt för mycket saknats på Sveriges tron, åter dit uppstigit med den är 1818 derpå upphöjda ätt, är det som, jemte Sveriges och Norges förening; gifver denna ätt sina största anspråk på det folks kärlek och tacksamhet, som gaf den en tron, kring hvilken dess egenskaper spridt ny glons. Detta är det i som tillräckligt förklarar orsaken till den natt, som utbredde sig öfver alla svenska sinnen, då den älskade konungens dagar, kort efter det han förlo rat en ädel son, hotades, och till den glädje, som spreds kring stad och land vid underrättelsen om den menniskoälskande monarkens räddning: och om, konungahusets förökande med, en ny ättiiog. Ty folket känner, att den friaste utveckling af dess krafter, statsförfattningen gör möjlig, har ett fast stödidensa ätt, som skulle förneka sig sjelf, om den räckte handen : till någon ätergång -till det gamla förmynderskapssystem, hvilket så länge hämmat ifrågavarande utveckling — och det finner denna öfvertygelse bekräf:ad, hvarheldst det vänder sin blick. Fäster det denna blick på näringarna, ser det under denna ätt grundsatsen, att inga framsteg kunna väntas utan frihet, mer och mer. erkänd. Det ser arbetarens rätt att utan hinder af: kommunernas betänkligheter söka sin bergnping, der han kan finnaj den, erkänd, de till bergverkens: förmentafromma stadgade inskränkningar i vissa skogsögares dispositionsrätt öfver sina kol betydligt-mildrade och de förl samma ändamäl föreskrifna inskränkningar i tackjernsägarnes fria disposition öfver sitt tackjern inom riket alldeles upphäfna, och ätven de till kronans förmenta gagn flertalet af svenska jordägare älagda inskränknivgar i dispositionsrätten af ekskog och storverksträn upphäfna eller ställda under lösningsrätt; Det finner vidare åtminstone en allvarlig början gjord till denvigtiga stängjernstillverkningens lossande ur de fjättrar, hvari den länge legat bunden, tillverkaren berättigad att på redan aniagda härdar tillverka sä mycket han vill och kan, och den i: medlet af adertonde ärhundradet upphäfna, och 1803 blott i nägon män äterställda, friheten till nya härdars anläggning yiterligare utvidgad, Och slutligen finner: det under denna ätt.de på handtverkens och handelns ! möjligaste monopolisering beräknade stadgarna om viss tid och sätt, hvarpå den till handtverks eller hanee