Aftonbladet – 14 maj 1853, sida 2

DOKTOR BARNABE.) ÖFVERSÄTTNING FRÅN FRANSYSKAN. I detta ögonblick hördes ganska tydligt en hästs galopperande på sanden i atlen. Evas glädjeskri genomträngde allas hjertan. Aldrig skall jag kunna glömma det uttryck af himmelsk fröjd, som genast målades i detta ännu af tårar fuktade ansigte. Hon och jag, vi flögo till trappan. Justnu vek det moln åt sidan som nyss beskuggat månen, och denne upplyste helt och hället en alldeles löddrig häst utan ryttare, och hvilkens betsel släpade i marken, och de tomma stigbyglarne slogo mot dess dammiga sidor. Ett rop, denna gång förfärligt, uppgaf den arma Eva; sedan vände hön sin stela blick på mig, munnen var halföppen, armarna hängande. . Mina vänners, ropade jag till den bestörta betjeningen, tänden facklor och följen mig! Min fru, vi skola, som jag hoppag, snart återkomma med er man, som mähända något lindrigt skadat sig; en vrickad fot kanske. Förlora inte modet, vi återkomma snart., aJag följer ere, stammade Eva Meredith med en qväfd röst. . Det är omöjligt ! utropade jag ; vi måste gå fort, kanske äfven långt, och i er atällning. . vore det skadligt för ert lif och ert barns . . . , sJag följer ers, upprepade Eva. sAck! det var i detta ögonblick, som jag kände: deåna qvinnas grymma ensamhet. Om det här funnits en far, en mor, skulle mean bedt henne stanna, man skulle med våld återhållit henne, men hon var ensam på jorden, ?) Se A. B. N:o 106 och 108.