Aftonbladet – 13 maj 1853, sida 3

dansande bord -— och insändes i Lördags uti Aftor bladet — vägar jag hoppas att Redaktionen vill gör mig så mycket till vi!ljes att införa fö!jande: Den person som ej vägar sätta silt namn i anse ende tll eo ariikel so b Bord-Danz — aaser jag icke hafva ful!gjort den pligt som ha borde — 1:0 är saken känd hos Egyptianerne fö mänga århundraden sedan — för det andra mätt insändaren tillhöra det conservativa partiet hvars bor för momenten stär stills, att de få husera huru d hebaga, medan folket sysselsätter sig med bord-dansen för att upparbeta sina muskelkrafter till nästa riks lar, dä de genom animala magnetismens kraft komm att knyta sin kedja för att få den conservativa at Jraga så längt pepparn vexer. El!er är det endast en opinions utryckning då an håller jag insändaren mätte infinna sig hos under tecknad. d. !2, 20 Jacobs Bergsgränd. Bruce Bey. — Statssekreteraren för utrikes ärenden i Förenta Staterna har aflåtit en depesch, hvari baj underrättar de utländska regeringarne att de furstar som sända föremal till industriexpositionen i NewYork icke komma att underkastas de formaliteter som bör: iakttagas för de enskilda, i hvad som rör tull oc! införsel. — INDUSTRIEXPOSITIONEN I DUBLIN var utsat säsom i gär den 12 dennes. Invigningen skulle sk med stor högtidlighet genom en konsert i hvilker skola deltaga omkring 1000 exeqverande. Vicekonun gen, riddarne af St. Patricks-orden, ministrarne och municipal .yndigheterna i alla större städer i det för enade konungariket skulle bivista denna högtidlighet som lofvade att blifva särdeles storartad. o— SKEPPSBROTTENA VID ENGELSKA KUSTERNA. Enligt en nyligen afgifven berattelse af sällskape för räddning af skeppsbrutove har antalet af de far tyg, som under de sista 12 månaderna förolyckat: id kusterna af Storbritannien och Irland, varit vid: större än under nägot föregående är. Ävnu för nä gra månader sedan ansäg man i detta hänseende är 1851 säsom det allraolyckligaste, emedan dä 701 far. tyg hade strandat på nämnde kuster. Det visar sig deremot nu att under förlidet är 1852 1100 fartyg hafv: förolyckats, hvarvid 900 menniskor tillsatt lifvet. Mes förbärjande var sednare hälften af Oktober och bör. jan af; November, dänemligen inom 30 dagar icke min dre än 200 fartyg förliste och 217 menniskor om kommo. Slutligen inträffade d. 26 Dec. en ytters häftig storm som betäckte engelska kusterna med spillror efter förolyckade fartyg. EN NYCKEL TILL ONKEL TOMS: STUGA . Mrs Beecher Stowe har uppfriskat intresset för sir verldsberömda bok genom ett nytt verk, i hvilket hor för den läsande verlden framlägger disjecta membra af den gripande bild, som hon uppdragit af slaflitve i Förenta Staterna. Hon kallar detta Ea nyckel til Onkel Toms Stuga (A Key to Uncle Toms Cabin). Man hade från mänga häll anmärkt mot törfattarinnan, att hon hade mälat med för starka färger, att bon gifvit fantasien fria tyglar på verklighetens be kostnad, — stt, med ett ord, hennes roman blott vore en roman, hvilken man icke finge betrakta säsom er trogen skildring af verkliga förhällanden. Som sva på denna beskyllning lemnar hon nu de, sä attsäga, aktmässigt bestyrkta fakta, hvilka tjenat till grund: val för hennes romantiska, men icke romanaktiga teckning. Hon leder läsaren vid banden in i ett sällskap, i hvilket han lärer att känna originalerns till de älskvärda porträtter, som under namnen Le. gree, Haley, Tom Lokera, 0. 8. v., ha upptyllf bela den civiliserade verlden med fasa. Hon visar, att sädana karakterer verkligen existera, att de icke äro foster af en sjuklig inbillningskraft, utan endast följderna af ett system, som, förqväfvande det menskliga i menniskan, låter hennes djuriska böjelser kom: ma till väldet. Sanningen at de af henne anförds fakta skall af ingen ojäfvig kunna betviflas, då dess. atom den amerikanska pressen lemnar oss rikligt material till deras bekräftande: man hade nyligen till och med tillfälle att läsa om en plantage-egare i Årkansas, som, sedan han marterat en negerslaf till döds, på det rysligaste misshandlade sin egen fru, som gjorde honom förebräelser för hans grymhet, och till slut i ett anfall af bestialiskt raseri utskar hennes ögonlock! Med allt detta mä vi likväl ingalunda förglömma, att sädana ohyggligheter icke utgöra regeln, utan undantaget, och kritiken har derföre icke alldeles orätt, om den mot vär författarinna anmärser, att hennes bok, all obestridlig detalj-sanning aktadt, likväl frambringar ett falskt totalintryck. Mord. och tjufhistorierna i Newgate-Calendars och sder neue Pitavals äro alla af obestridd autenticitet, och de förhällanden som de uppenbara, äro visst icke glädjande; men den amerikanska publiken vore dock ganska stor förvillelse, om den af dessa brottmöälshistorier drozge den slutsats, att det gamla Europa blott vore befolkadt af tjufvar och mördare. Öfver slafveriets förkastlighet i allmänhet kunna meningarne icke vara delade; det är intet annat, än det i skarpaste form utpräglade missbruk af den rätt, som den starkare trott sig ega öfver den svagare, och som i sina konseqvenser är lika förderfligt för undertryckacen, som för den undertryckte; men det är derföre cke mindre sannt, att detta system in praxi gerom seden, genom den allmänna opinionen och slafegarnes eget intresse blir sä vida förmildradt, att det visserligen icke gör enskilda fall af den mest bimmelskriande omensklighet omöjliga, men att det blir Irögligare, än man i allmänhet kunde förutsätta. Vore de amerikanske plantage-egarne idel Legreeer, och deras sköna äkta hälfter alla Marie S:t Clarer, så mäste, som äfven mrs Stowe sjelf anmärker, inom kort en explosion uppstä, som skulle begrafva hela letta lands sociala ordning under sina ruiner. Af stort intress2 äro författarinnans meddelanden om de hvitas genom slafveriet betingade tillständ i snionens sydliga stater. Med undantag af slafegarne sjetfve, är den hvita befolkningen, som hon försäkrar, ika sä okunnig, som moraliskt förderfvad, — ännu mera hednisk, förkastad och eländig, än slafvarne. Detta förklaras dels genom dervarande skolors och religiösa anstalters bristfällighet, dels genom den ringa aktning, som arbetet ätojuter. I en slafstat bestär den enda mättstock för respektabiliteten derati, att man kan lefva utan arbete. Om en rik plantageegare behöfver en timmerman, en tunnbindare eller en murare, så köper han sig en; för den frie arbetaren uppstär härigenom icke allenast brist på sysselsättning, utan äfven en moralisk depravation. Så försjunker den fattigare klassen af de hvita i lättja, lastfullhet och all slags eländighet. Och dock Aro dessa mennisko, sällsamt nog, slafveriets ifrigaste försvarare. Föraktade af de högre klasserna, finna le en bedröflig godtgörelse i tillvaron af en klass, som stär ännu under dem, och hvilken de frin sin sida kunna behandla med förakt, Abolitionismens framgäng skulle beröfva dem detta nöje, och de motarbeta den derföre med en energi, som icke bäfvar illbaka för nägonting. Slafegarne begagna sig af lenna sinnesstämning, och upphetsa med stridsropet: Abolition den vilda massan af hvita vräklingar till alla möjliga excesser, sä snart de tro sina privilegier rara hotade. Mrs Stowe skrifver: Höjer nägon andig sin stämma till slafvarnes bästa: på ögonblicket lenuntierar en jurnalist med rop och skrik honom för oöbeln som en abolitionist. Lärer någon sina negrer att läsa: pöbeln blir lössläppt emot honom; han