Aftonbladet – 13 maj 1853, sida 3

hafva tröstande ord att säga mig; också tve. kade jag inte att bedja er komma; jag be. höfde höra någon säga mig, att det var oklok att bäfva så. Store Gud! hvad dagen vari lång! Herr doktor! är det möjligt att det fin neg menniskor som kunna lefva ensamma! Dör man inte genast, som om de borttoge er del af den luft man andas? Hör — pu sål klockan! . . . Hon slog verkligen åtta. Detvar mig svår begripa hvarför William ej var återkommen. Att förströ henne, sade jösg: Solen är ännu knappt nere; det är ännu dager och aftonen är herrlig. Låt oxs gå at inandas vällukten af edra vackra blommor; vi skola gå åt den sidan hvarifrån han skall komma. Er man skall finna er honom till mötes., Hon stödde sig på min arm och gick mo! staketet, som omgaf den lilla trädgården. Jag försökte fästa hennes uppmärksamhet på de föremål, som omgäfvo oss. Hon svarade mig, till att börja med, eom ett lydigt barn; men jag hörde att hennes tankar ej följde med orden. Hennes oroliga blick var fistad på den gröna grinden, hvilken ännu stod öppen sedan Williams bortresa. Hon stödde sig nu mot staketet och lät mig tala, tackade mig understundom med ett smäleende; alltefter zom tiden led, förlorade hon modet att svara mig. Hennes ögon följde på himmelen solens nedgång, och de grå skuggor, som efterträdde dess strålar, visade tydligt hvad tiden led. Allt mörknade omkring oss, vägen genom skogen hade tills nu legat tydlig för oss, den försvann nu under de stora trädens skuggor, och klockan i byn slog nio. Eva darrade, och jag kände hvarje slag uti mitt hjerta — jag kände medlidande med den arma qvinnans oro. : Tänk min frw, svarade jag henne — hon