Aftonbladet – 13 maj 1853, sida 3

tänka på den stora lyckan att älska. Jag frågade mig om aldrig en Eva skulle koroma att med mig dela min ringa bostad; jag funderade icke på om jag var värdig att älskas. Min Gud, då man ser menniskor vara hvarandra tillgifna, ser man lätt att det ej är af de eller de skälen, ej alltid bygdt på förståndets grund; de älska emedan detär dem nödvändigt, oundvikligt; de älska emedan det kommer från deras hjertän, utan allt yttre inflytande. Nå väl, jag tänkte på den lyckliga möjligheten att möta en själ som hade behof utaf att älska, jag ville söka, jag ville finna henne, alldeles som under mina morgonpromenader jag kunde hitta en välluktande blomma. Jag drörade så, ehuru det är en ganska tadelvärd känsla att vid åsynen af andras lycka känna hvad som felas i vår. Ligger ej deruti litet afund? Om glädjen kunde stjälas såsom guldet, skulle vi ej då tänka på att göra inbrott? . Dagen förflöt, och jag hade nyss slutat min tarfliga supe, då man ä fru Merediths vägnar kom att bedja mig gå till henne. På fem minuter gick jag till det hvita huset. Jag fann Eva ännu ensam, sittande på en. soffa, ntan arbete, utan någon bok, blek och dariande, Kom doktor, komp, sade hon med sin mildaste. röst; jag kan inte längre vara ensam. Se hvad det är sent! Det är merän två timmar sedan han skulle varit hemma, och han är ännu inte kommen. Jag blef förvånad öfver herr Merediths dröjsmål; men för att lugna hans hustru svarade jag lugnt: ;Hvad kunna vi veta om den tid som hans affärer upptagit; då han kommit till staden har han måhända fått väntat; rotarien har kantke varit borta; det har varit papper att genomgå, att underteckna . . . Ack, doktor, jag visste väl att ni skulle